Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Asiens eröfring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
330 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
men äfven här kom man slutligen till insikt, att man icke kunde företaga sig
någonting mera olämpligt än att för en etikettfrågas skull försämra det redan förutspända
förhållandet till Alexander, och i följd häraf beviljades de gudomliga
hedersbetygelserna (324). Den orientaliska åskådningen, att monarken vore ett väsen af högre
art, hade därmed, om också blott formellt, fått offentligt erkännande i Grekland.
Det var det första steget i en skickelsediger utveckling.
Ännu mer ingripande betydelse för de grekiska staternas inre förhållanden hade
en annan åtgärd, som konungen företog. Ett af de svåraste sociala missförhållanden,
af hvilka landet led, var det stora antalet förvisade, till största delen personer af god
familj och uppvuxna i välstånd, men nu beröfvade sin egendom, lefvande i armod i
främmande land, naturligtvis alltjämt beredda att våga allt för att förskaffa sig tillfälle
att återvända hem. På detta tillstånd beslöt Alexander att göra ett slut och lät på
högsommaren 324 i Olympia för de till festfirandet sammanströmmande hellenerna
uppläsa ett kungligt bref, som ålade alla grekiska stater att återupptaga de förvisade.
Detta var visserligen en kränkning af den autonomi, som hade tillförsäkrats staterna
i det korintiska fördraget, men det var på samma gång en förlösande handling och
uppfattades också af den allmänna meningen såsom en sådan. Från när och fjärran
hade landsflyktige tillströmmat för att höra budskapet förkunnas, de beledsagade det
med brusande bifallsrop, i hvilka hela festförsamlingen instämde med hänförelse.
Småstaterna fogade sig också efter befallningen, men däremot gjorde Athen
svårigheter, emedan man icke ville återinsätta de fördrifna samierna i deras gamla
egendomsförhållanden, hvilket för Athen skulle betydt detsamma som förlusten af dess
värdefullaste besittning. Demosthenes gick själf till Olympia för att underhandla
med Alexanders sändebud Nikanor, och man enades till sist såtillvida, att hela
saken än en gång skulle föreläggas konungen till afgörande.
Men därhän skulle det icke komma. Alexander hade i öfverensstämmelse med
de persiska konungarnes sed tillbragt sommaren i det svala mediska höglandet.
På senhösten hade han begifvit sig ned till Babylon, där de grekiska staternas
utskickade, ja till och med legater från det aflägsna Italien väntade honom för att
lyckönska honom till hans återkomst från Indien. Ett år hade konungen unnat sig
rö efter de långa fälttågens vedermödor; men följande sommar skulle eröfringspolitiken
ånyo upptagas, närmast skulle Arabien eröfras. Rikets gränser skulle äfven på detta
håll framflyttas ända till Oceanen och den lucka utfyllas, som ännu fanns mellan
Babylonien och Egypten. Här och flotta voro i beredskap, då konungen insjuknade
i feber. Tillståndet blef snart hopplöst, och redan efter tolf dagar dog Alexander i
en ålder af 33 år och i trettonde året af sin regering (juni 323).
Alexander är kanhända den mest populära gestalten i hela historien, och hans
namn har genom många sekel lefvat i sagan. Härför har han i främsta rummet att
tacka storheten af de utförda bragderna, hvilka till och med för >samtiden strålade i
sagolik glans, men också icke mindre sin egen personlighet, sin ridderliga oförvägenhet,
sin aldrig svikande dådkraft och icke minst den ungdomens trollglans, som omstrålar
hans gestalt liksom den omstrålar hans stamfader på mödernet, Achilleus. Och
ändock var han hvarken stor fältherre eller stor statsman eller öfver hufvud taget
en stor karaktär. Eröfringen af perserriket var en jämförelsevis lätt sak, sedan
Grekland en gång var enadt, och detta hade redan skett genom Filip. Likaledes är det
Filip eller snarare dennes ministrar och generaler Antipatros och Parmenion, som
skapat denna oförlikneliga här, hvilken fört Alexander från den ena segern till den
andra. Och det är klart, att icke Alexander, som vid Granikos var 22 år och vid
Gaugamela 25 år gammal, har vunnit dessa slaktningar, utan hans generalstabschef
Parmenion. Såsom statsman har han visserligen på höjden af sin makt låtit
förleda sig till onödiga och skadliga företag, såsom till tåget mot Indien och till
praktiskt outförbara åtgärder, såsom försöket att likställa barbarerna med hellenerna, och
storheten af hvad han uppnådde har slutligen gifvit honom en själfmedvetenhet, som
ofta lät honom glömma all måtta och som, om han fått lefva längre, skulle hafva drifvit
honom allt vidare fram på den orientaliska despotismens väg. Men hvilken
Alexanders egen andel än må hafva varit i de resultat, som han varit med om att
förverkliga, så hafva de inledt en ny period i historien och varit af den mest afgörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
