Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Hellenismens uppkomst och karaktär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
338 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
vår tid, som genomlefver uppkomsten af en världspolitik, af de hellenistiska staternas
politiska uppgående i det romerska världsrikets politik, och vi kunna blott önska, att
Europas stater just nu måtte bättre inse sin intressegemenskap och med större framgång
häfda sin ställning än de hellenistiska staterna sågo sina intressen gentemot det
uppstigande, Medelhafslanden omfattande romerska världsriket. Greken i tiden
närmast efter Alexander var i politiskt afseende lika nykter och förståndsklar som
den möderne västeuropéen. Historieskrifvaren Polybios var grek och företog sig att
för grekerna skildra det romerska världsväldets uppkomst (264, resp. 220-146 f. Kr.).
Han hängifver sig icke åt någon som helst illusion rörande de reala maktförhållandena^
han har en fullt klar och tydlig uppfattning, han känner noga romarnes kraft och
vanmakten hos samtidens hellenistiska stater, liksom han också känner orsakerna filt
båda. Blott åt en enda illusion har denne i Roms högsta kretsar lefvande förnäme
aché hängifvit sig, åt tron på den inre harmonien mellan de utslagsgifvande
maktfaktorerna inom den romerska författningen: senaten, ämbetsmännen och
folkför-samlingarne. Denna sin enda illusion skulle han förlora under tiden för
Graccher-nas revolutionsförsök. Den gentemot människor och förhållanden nyktert
framträdande realismen möter oss icke blott i hellenismens historieskrifning, utan äfven
inom andra områden af det andliga lifvet. Inom konsten är det särskildt de
hellenistiska relieferna, som med sina realistiska framställningar göra ett alltigenom*
modernt intryck, och vissa hellenistiska porträttbilder hafva, trots deras
otvifvel-aktiga äkthet, genom en förhastad kritik af konstdomare förklarats vara
förfalskningar. Att låta tingen verka på sig och att icke i tingen inlägga en återspegling af
sig själf, det motsvarar tidens sinnesart och stärker iakttagelsen, dess tillförlitlighet
och trohet. Detta kommer naturvetenskapen till godo, som vänder sig bort från den
ursprungliga spekulativa riktningen och öfvergår till empirisk forskningsmetod. Den
stegrade samfärdseln gynnar de geografiska iakttagelserna och vidgar horisonten.
Den ökade kunskapen i geografi kräfde kartografiskt återgifvande. Just vid denna
tid, före år 200 f. Kr., uppfann Eratosthenes i Alexandria ordet geografi och menade
med detta kartritningsutkast. Den redan kända metoden att bestämma jordklotets
omfång erhöll genom noggrann mätning en säkrare grundval och det vunna
resultatet kommer ganska nära det riktiga. Astronomien utgår från iakttagelser, men
stannar icke vid dem utan framskrider till stora förklarande hypoteser. Det
copper-.nikanska världssystemet betecknades vid sitt framträdande såsom pythagoreisk
villfarelse, och denna beteckning var blott till hälften oriktig, för så vidt den nämligen
talar om villfarelse. Men obestridligt och obestridt är sammanhanget mellan
Gopper-nicus och den pythagoreiska tanken, hvars oerhörda djärfhet först hade vågat att
rycka jorden ur världens medelpunkt. Och i hellenistisk tid tänktes ytterligare den
tanken, som ledde det pythagoreiska systemet öfver till Coppernicus’ system. Genom
Aristarchos från Samos och Seleukos från Babylon fick det heliocentriska systemet
med dess lära om jordens rörelse omkring solen sin grundläggning, - visserligen
blott för att snart träda tillbaka. Men af hvilken anledning inträdde denna återgång?
Vissa företeelser med afseende på planeternas rörelser tycktes erhålla en bättre
förklaring i en hypotes af Apollonios från Perge, hvilken utgick från jordens läge i
medelpunkten för världsalltet och därigenom å ena sidan gick tillbaka till en
uppfattning äldre än Aristarchos’ och å andra sidan tjenade såsom grundval för det
ptolemeiska världssystemet. Så visade sig det, som vi i dag kalla och måste kalla
ett steg bakåt, såtillvida närmast såsom ett framsteg, som man därvid utgick från
observation och förklaring. Det är i hvarje fall vardt att anmärka, att de båda
världssystemen, som aflösande hvarandra, behärska nutiden och medeltiden, det
coppernikanska och det ptolemeiska, hafva fått sin vetenskapliga grundläggning af
hellenismen. Äfven alexandrinernas filologi är empirisk, Aristarchos’ från Samothrake
förklaring af Homeros går till största delen genom förmedling af Eratosthenes
tillbaka till den store realisten Aristoteles.
Seleukos från Babylon visar oss redan inflytande från Orienten, från de
babyloniska observationerna af stjärnorna. Men på ett helt annat sätt utöfvar Orienten
sin verkan på vetenskapens viktigaste, grundläggande område. I hellenismens
filosofi vinner stoa ett alltjämt stigande inflytande, och det är ingen tillfällighet, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
