Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den romerska bonden och den nya staten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
382 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
centurieförsamlingen. Folkförsamlingen antingen bekräftade utslaget och gjorde det
därigenom verkställbart eller lät benådnin*g inträda. Äfven i yttre afseende föll de
båda straffande myndigheternas åtskillnad i ögonen därigenom, att öfverhetens tjenare,
liktorerna, blott utanför stadens fredsrättsområde buro bilan i spöknippena.
Romarnes straffrätt och brottmålsprocess motsvara alldeles icke moderna kraf. Hvad vi
fordra är klart ådagaläggande af brottet, noggrann bevisning och bestämd normering
af straffen, men i dessa afseenden låter den romerska straffrätten det i många
afseenden brista. Trots detta är likväl den romerska straffrättens och straffprocessens
utveckling ett stort framsteg gentemoj; den oinskränkta koercitionen. Detta framsteg
anknöt sig till provokationen, som å sin sida för första gången skyddade den numera
frie medborgarens lif mot godtycklighet. Grundvalen och förutsättningen för detta
den romerska frihetens palladium äro lifegenskapens upphäfvande och
centurieförfatt-ningens införande. Tantce molis erat Romanam condere gentem.
På skyddet till lif följde snart äfven skyddet af egendom. Numera sörjde också
ett folkbeslut därför, att böter, förmögenhetsstraffet, icke fick öfverskrida vissa
gränser och verka ruinerande för den dömde/
Den nya staten fordrade också en kodifiering af rätten, och den erhöll den omkr.
år 450 f. Kr. genom decemvirerna i de tolf taflornas lag.
Domare äfven i civilmål var konungen och efter konungen konsuln. Han dömde
efter gammal god sed, efter den oskrifha sedvanerätten. Därvid kunde det lätt hända,
att den, som kände sig besvärad af ett domslut, sökte orsaken till den ogynnsamma
domen icke så mycket i rättens egen beskaffenhet som i domarens godtycke. Man
trodde, att nedskrifvandet, att den gamla häfdens kodifiering* skulle bota
olägenheterna. Ståndsskillnad befordrar misstroende till rättskipningen, och så förde
begynnelsen af ståndens kamp i Athen till kodifiering af rätten i Drakons lag. Denna
bestod visserligen icke länge profvet, ty knappt mer än 25 år hade förgått, innan
den ersattes genom Solons nya lagar. Anledningen härtill är att söka icke så mycket
i bristfälligheter i Drakons lag som hos statens förändrade läge. Grekerna göra en
skillnad mellan nomoi och politeia, mellan författning och lagar. Solon gaf bådadera,
först författningen, sedan lagarne, under det att Drakon hade gifvit endast lagar
utan författning och hade i lagarne fixerat den gällande rätten. Det är icke
underligt, att Drakons lagar ej höllo profvet, men väl Solons, ty Drakons kodifiering
hade gått före statens nydaning, medan däremot Solons följde på densamma. Med
undantag af lagarne för blodshämndens reglering passade de lagar, som Drakon
gifvit, icke längre för den solonska författningens nya stat, men Solon kunde anpassa
sina lagar efter sin nya författning, och därför blefvo de varaktigt beståndande. I
Rom voro de tolf taflorna visserligen också en kodifiering af samma art, som den
Drakon företagit i Athen, men i olikhet med Drakons var de tolf taflornas lag i likhet
med den solonska af varaktigt bestånd, emedan äfven här statens nydaning gått fore
i stället för att följa efteråt. De tolf taflorna gåfvo nomoi, icke politeia, (lagar, icke
statsförfattning), men de gåfvo dessa lagar för en nyss förut stadgad politeia,
nämligen för den på bondebefrielsen hvilande politisk-militära centurieordningens nya
författning. Den nya staten skref sin egen rätt i de tolf taflornas lag.
Decemvirerna, en tiomannakommitté, fingo förtroendet att nedskrifva denna rätt
och voro samtidigt i konsulernas ställe presidenter i republiken. Vi känna för
decemvirerna endast ett enda namn: Appius Claudius. Öfverallt, där såsom i Sparta
och Athen året benämnes efter den förste ämbetsmannen, bär det alltid namnet på
en man; af de fem spartanska eforerna är blott en eponymos och gifver året dess
benämning, och på samma sätt är i Athen af de nio archonterna blott en enda
eponymos, är archonten framför alla andra. Det är fullkomligt uteslutet, att den romerska
eponymlistan, konsulslistan, i sin ursprungliga äkta affattning skulle hafva innehållit
namnen på alla tio decemvirerna. Visserligen gåfvo i Rom båda konsulerna året
namn, men af de tio decemvirerna kunde man väl uttaga en, men icke två.
Dessutom gifver formen af vår lista med tio namn material för påvisande, att ett andra namn
tillfogades först år 304 f. Kr. vid första offentliggörandet af konsulslängden, medan
fullständiggörandet med tio namn tillhör först andra århundradet f. Kr. Vi veta
blott, att Appius Claudius var decemvir. Att ett nytt decemvirkollegium, i hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
