Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Den romerska bonden och den nya staten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
384 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
dessa båda finnas endast vissa partiella kodifieringar af prsetorsrätten och kejserliga rätten.
I Rom fick hvarje barn utantill lära sig de tolf taflornas lag på samma sätt som
hos oss lilla katekesen. De tolf taflornas ]ag har icke blott gjort den gällande
rätten till en bok, utan också lagt grunden för rättens vidare utbildning. Lifvet,
samfärdseln, förhållandena blefvo mera komplicerade, och fall inträdde, som icke
direkt hade förutsetts i de tolf taflornas lag. I sådana fall griper den moderna tiden
gärna till ny lagstiftning, men romarne förforo på annat sätt: de hjälpte sig med
juridisk interpretation, som de virtuosmässigt utbildade till system. Den juridiska
utläggningen skiljer sig från den filologiska därigenom, att den visserligen utgår från
denna, men dock icke blifver stående därvid, utan söker gå utöfver den genom att
draga konsekvenser och göra analogislutledningar och på det sättet fastställa, hvad
lagstiftaren, som i ett visst konkret fall bestämt så, skulle hafva bestämt i
liknande, som han icke förutsett. Så förde den juridiska interpretationen till en materiell
fortbildning af rätten, och de under sådan fortbildning af de tolf taflornas lag i dess
anda gifna utläggningarne och vunna konsekvenserna betecknades också såsom de
tolf taflornas lag.
Enligt den senare forntidens mening skulle äfven icke-patricier, såledesplebejer,hafva
varit valbara till decemviratet och åtminstone för det andra året verkligen uppnått
ämbetet. Sålunda skulle plebejer för första gången varit presidenter för republiken.
Om man efter decemvirernas störtande återvände till det rent patriciska konsulatet,
så måste detta störtande tillskrifvas adeln, som dragit nytta af detsamma. Men
antagandet af plebejiska decemvirer har en mycket svag grund och hvilar uteslutande
på de förlängda decemviratlistorna. Finge vi tro dessa tillökade listor, så skulle
redan första året en plebej varit decemvir. I verkligheten känna vi blott en enda
af decemvirerna, och denne är patriciern Appius Claudius. Ännu var icke-patriciernas
borgarrätt alltför ny, för att de skulle hafva kunnat hinna till presidentskapet. Med
kodifieringen hade decemvirerna fullgjort sitt värf, och den gamla ordningen med
patriciska konsuler inträdde på nytt. Den gripande berättelsen om attentatet mot
den jungfruliga Virginias ära - hennes fader Virginius har benämnts efter dotterns
föregifna namn - verkar i sin sedliga och poetiska halt alltjämt på nytt, och man
skall alltid sätta värde på denna af frihetskänsla burna diktning efter förtjenst, men
man får icke omtyda den till historia.
Det år 449 åter i kraft trädande konsulariska regementet såg såsom plebejernas
hufvudmän icke längre fyra, utan 10 folktribuner, hvilkas antal bestämts efter
decemvirernas. Ännu alltjämt kunde bondebefrielsen med allt, som sammanhängde med
den, gifva anledning till stridigheter, och man inser detta, när egna decemviri
iudices tillsattes för att döma i plebejiska frihetsprocesser. Efter införandet af
provokationen, hvarigenom det slutgiltiga afgörandet hänvisades från den högste
ämbetsmannen till folkförsamlingen, kunde konsuln ej längre leda en församling, som
tilläfventyrs kunde upphäfva hans dom. Han tillsatte därför och för den nödiga
undersökningen en qucestor, sannolikt närmast på egen hand. Snart blef quaesturen ett
ståndigt ämbete, och hvardera konsuln fick en qusestor till medhjälpare. Nu tillsattes
äfven quaestorerna genom folkets val. Tjugufem år senare höjdes quaestorernas antal
till fyra, på det att, om konsulerna drogo i fält och togo med sig sina qusestorer,
likväl alltid två skulle förblifva i staden och egna sig åt förvaltningen af offentliga
medel. Statens kassa befann sig i Saturni tempel vid Forum. Patricier och plebejer
hade vid denna tid närmat sig hvarandra så mycket, att mellan båda stånden
äkten-skapsgemensamhet erkändes, hvilken de tolf taflornas lag ännu ej medgifvit. Detta
skedde genom ett af folktribunen Canulejus föreslaget och på den plebejiska
folkförsamlingen antaget plebiscit, som fann patriciernas godkännande. Utåt hade man
framgång mot volskerna, som besegrades år 446 f. Kr., och mot rutulerna; Ardea i
de senares land försågs år 442 med romerska kolonister, åt hvilka land anvisades.
Sådana koloniseringsföretag hafva intet att skaffa med kolonier i modern mening,
det är snarare fråga om gränsfästningar. Men i det inre rådde icke fullständigt lugn:
under år 439 f. Kr. dödades Spurius Mselius, emedan han eftersträfvade envåldsmakt.
Sträfvandet efter sådan makt står, såsom redan anmärkts, alltid i sammanhang med
folkligt liberala tendenser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
