Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det stora samniterkriget och den nya romerska härordningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
394 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
Sybaris’ handel liksom det doriska Tarentums och det ionisk-chalkidiska Kymes än
var för den ekonomiska utvecklingen och hur föga man i det grekiska
moderlandet kunde undvara det italienska hvetet, så utöfvade dock dessa
väst-grekiska kolonister sitt starkaste inflytande på kulturens område. Templen vid
Poseidonia (Paestum) och Segesta verka än i dag hänförande i den ojämförliga
skönheten af deras läge, stigande upp ur hafvet och med blick mot bergen, med
himmelens blåa hvalf öfver sig och strålande i solens ljus. Samtidigt med grekiska
handelsvaror bragte Kyme italikerna med skrifkonsten äfven bildningens underlag.
Men in i de djupaste djupen trängde tankens djärfhet på vetenskapens område, på
världsåskådningens. Af denna italiska filosofi, såsom Aristoteles benämner den, lefver
ännu samtiden, och den skall verka för all framtid. Pythagoras var den, som
skapade vetenskapen om världen, hvars oändlighet blef klar för Xenophanes, och
Xenophanes kastade också en blick i djupet af den mänskliga själen, som själf
skapat sina gudar. De nya lärorna utgingo från Kroton och från Elea. Följdriktigt
matematiskt tänkande ledde till insikt om jordens klotform; den kropp, vid hvilken
horisonten förblifver kretsrund, huru mycket betraktaren än ändrar ståndpunkt, är
ljust klotet. Om något syntes sjäifklart, säkert och gifvet, så är det den fast
grundade, hvilande jorden i världsalltets centralpunkt, men Pythagoras hade en sådan
frigjordhet gentemot det på sinnesförnimmelser beroende och en sådan djärfhet och
dådkraft i sitt tänkande, att han var den förste bland människor, som icke fann det
alldeles sjäifklart, att han själf och hans jord stode i det helas medelpunkt, en sådan
dådkraft i silt tänkande, att han ryckte jorden ur dess medelpunkt och lät den röra
sig. Vägen till Coppernicus var beträdd. Bland alla tänkare under årtusendena, som
följt, har endast en enda, nämligen Kant, med sin uppfattning af tidens och
rummets aprioritet, haft en lika stor själfständighet och frihet gentemot det själfklara
som Pythagoras, och eri lika stor djärfhet i tänkandet som han. Såsom en logisk
följd af läran om jordens klotform upptäcktes därefter tyngdlagen, hvilken ännu
omkr. 700 år före Kr. var obekant. Visserligen visade erfarenheten, att kropparne
falla nedåt, men hvad var detta för ett nedåt? Ännu Hesiodos har en uppfattning,
som tydligt visar, att tyngdkraften, sträfvande! till medelpunkten, såsom Aristoteles
uttrycker sig, ännu var honom obekant: öfver och under jorden hvälfva sig
himmelens båda halfklot, och om från himmelens höjd ett kopparstäd faller till jorden, så
faller det vidare från jorden ned i den afgrund, som är nedanför jorden. Men efter
Pythagoras gaf jordens klotform anledning till att tänka och eftertänka. Stenen föll
alltid på jordens yta. Var nu jorden ett klot, hvart gick alla dessa stenars fall i
sin riktning? Till jordens medelpunkt. Så blef läran om sträfvandet till
medelpunkten funnen, så upptäcktes tyngdlagen, visserligen icke genom iakttagelse, utan
genom logiskt tänkande såsom en följdsats ur pythagoreisk filosofi. Men huru förhöll
det sig med världsalltet? Åsynen af det öfver horisonten sig hvälfvande halfklotet
af himmelen hade ledt till föreställningen om ett världsklot, och med detta världsklot
slöt tänkandet, utöfver detta klot ledde ingen tanke. Men Xenophanes från Elea
frågade: »Hvarpå hvilar vår jord?», och svaret på frågan nödgade honom att slå
sönder världsklotet. För våra fötter ligger enligt honom den ena ändan af jorden
och den andra räcker in i det gränslösa. Därmed var rummets oändlighet gifven.
Den förste tänkare, som stod ansikte mot ansikte med det djärfva begreppet det eviga
rummet, var Xenophanes, och för hans samtida Anaximandros från Miletos, en
lärjunge af Thales, hade den af Thales framkastade frågan efter alltings ursprung blifvit
en ledning till uppfattningen af tiden såsom gränslös och oändlig. Men icke blott
ined världen och med jorden sysselsätter sig Xenophanes, utan också med gudar och
människor. Om efter den israelitiska kosmogonien i l:sta Mosebok Gud skapat
människan efter sitt beläte, så hafva enligt Xenophanes\ människorna snarare gestaltat
gudarne efter sitt beläte. Här var Xenophanes kommen till nästan samma
uppfattning som Ludwig Feuerbach i en senare tid. Men här skiljas deras vägar. Ty hos
Xenophanes leder denna psykologiska kritik af föreställningarne om gudarne icke till
förkastande af gudstron utan till en rening af gudsbegreppet, och därvid kommer han
till monotheismen. Läran, att Gud är blott en, har vuxit fram på två skilda orter,
vuxit fram från israelitisk och från hellenisk rot, i Palestina och i Elea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
