Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Makedonien och statsförbunden i Grekland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
408 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
kommit på Makedoniens konungastol. Det var en rad af betydande furstar, främst
Antigonos Gonatas själf, som regerade intill år 239 f. Kr.; efter honom följde hans
son Demetrios II intill år 229. För dennes omyndige son Philippos öfvertog närmast
en kusin till hans fader, Antigonos Doson, en brorson till Gonatas, förmynderskapet
och kort därpå konungamakten själf. Först år 220 f. Kr. följde efter honom på
tronen konung Philippos, som råkade i krig med romarne och sedan tänkte på hämnd
intill sin år 179 f. Kr. inträffande död. Såsom den siste af Antigonidernas makedoniska
konungahus höll sig hans son Perseus uppe ännu ett årtionde.
Till konung öfver Makedonien hade segern öfver kelterna upphöjt Antigonos.
Om också kelterna redan före Alexanders tid och under dennes faders regering
uppträdde på Balkanhalfön, så hafva dock först de stora nederlag, som de ledo mot
romarne, i stora skaror, i en verklig folkvandring drifvit dem mot öster. Under Belgios
inbröto de i Makedonien och Thrakien år 279 f. Kr., och i strid mot dem föll
Ptolemaios Keraunos det följande året. En ny keltisk hord under Brennus hotade
Grekland och Delphi. Förgäfves hade grekerna försökt att hejda honom vid
Ther-mopylerna, och icke heller Delphi hade man kunnat skydda, men kelterna ledo af
årstidens olägenheter och tågade bort under svåra förluster under återtåget. Särskildt
hårdt ansatte dem aitolerna, som redan öfvertagit försvaret af Delphi. Den seger, som
Antigonos Gonatas år 277 f. Kr. vann öfver de keltiska skarorna i slaget vid
Lysima-chia, tvang dem att vika ytterligare åt öster. Under Lutarios öfvergingo de
Hellesponten, under Leonnorios öfvergingo de Bosporen och besatte en del af Storphrygien,
som efter dem fått namnen Galatia. De blefvo en skräck för Mindre Asien och gåfvo
Seleukider och Pergamener mycket alt skaffa. Men på ett ännu mera verksamt sätt
än genom dessa strider hafva de skaffat sig en plats i världshistorien därigenom, att
aposteln Paulus riktat ett bref till galaterna. Äfven i Thrakien häfdade kelterna sin
ställning under Komontorios och grundlade Haimoskelternas stora rike Tylis, som
räckte i två mansåldrar, till dess det omkring är 212 f. Kr. åter måste rymma fältet
för thrakerna.
Från Grekland såsom utgångspunkt hade Antigonos Gonatas bemäktigat sig
Makedonien, och vid sidan af hans makt uppstodo två stora statsförbund, nämligen acheernas
och aitolernas. I Aitolien rådde ännu på Alexander den Stores tid lika primitiva
förhållanden som i Ättika vid tiden för enhetsstatens bildning. De tre aitoliska
stammarne, apodoter, ophioneis och enrytaner, motsvarade den attiska urtidens
fyra phyler. Ännu under det peloponnesiska kriget, ja ännu på Alexanders tid
skickade aitolerna såsom ombud representanter för stammarne. Nordvästra Hellas har
utvecklat sig betydligt långsammare än de östra delarne. Först i tiden efter Alexander
slöto sig aitolernas stammar närmare intill hvarandra, och för första gången år 314
f. Kr. påträffas ett enadt Aitolien. Till större betydelse nådde aitolerna genom sin
strid mot kelterna och genom försvaret af Delphi. Därigenom kom den delphiska
amphiktionien under dess inflytande. De utsträckte sitt förbund under närmaste
tiden vida utöfver det mellersta Grekland och Thessalien. I riktning mot Peloponnesos
hade de gamla stamförbindelser med eleerna, som i urtiden hade kommit från Aitolien
och hvilkas dialekt är närmast besläktad med den aitoliska. Under århundradens
lopp skulle de således ej hafva förlorat känslan af denna samhörighet med aitolerna.
Utöfver bundsförvanterna i inskränkt mening utsträckte sig det aitoliska förbundet
ännu vidare genom upptagandet af andra stater. Icke utan grund har Niebuhr
karakteriserat aitolerna såsom ett organiseradt röfvarband. Bundsförvanter i vidsträcktare
mening bestodo af stater, som genom regelmässigt erläggande af tribut friköpte sig
från aitoliska plundringståg.
Däremot hade det acheiska förbundet en helt annan karaktär. Det acheiska
landets städer i norr på Peloponnesos voro sedan gammalt förenade i ett förbund,
hvars medelpunkt var helgedomen på Aigion. Detta förbund hade Alexander upplöst
år 324 f. Kr. År 280 f. Kr. hade ånyo fyra acheiska städer förenat sig till ett nytt
förbund, till hvilket snart ännu flere anslöto sig. Med dessa förbund, det acheiska
och aitoliska, hade Antigonos Gonatas’ politik nu att räkna. Först sedan få år
tillbaka var han herre öfver Makedonien, när Pyrrhos ’återvände från Italien. Den
maktställning, som Antigonos intog i Makedonien och Grekland, syntes för Pyrrhos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
