Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Seleukider, Arsakider, Makkabeer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
440 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
grekiska seder och grekisk kult; hvilodagens helgd och omskärelsen blefvo vid
dödsstraff förbjudna, offren i templet upphörde och i alla det judiska landets städer skulle
det offras åt gudarne; den 15 kislev af Seleukidernas år 145 (= dec. 168 f. Kr.)
upprättades öfver det stora brännofferaltaret i templet i Jerusalem ett hedniskt altare,
en förödelsens styggelse, och tio dagar senare offrades på just detta altare åt den
olympiske Zeus, åt hvilken templet vid detta tillfälle helgades. Vid dionysierna
måste israeliterna bekransade med murgröna deltaga i festtåget till Dionysos’ ära. Ur
dessa dagars nöd hafva Daniels syner framgått, och konungens trots mot Gud den
Högste är enligt Daniels profetia ett bevis för det nära slutet, men ännu är icke
konungen störtad och Guds folk räddadt. Antiochos Epiphanes trodde sig hafva
genom-drifvit sin vilja gentemot judarne, när han år 166 f. Kr. företog sitt tåg mot öster.
Men strax före sin död erhöll han i Persis underrättelsen om det framgångsrika
judiska upproret.
Denna judiska resning utgick från den lilla judiska staden Modem, från prästen
Mattathias och hans fem söner Johannes, Simon, Judas, Eleasar och Jonathan.
När konungens utskickade kom till Modem för att anordna offret, nedslog Mattathias
den förste jude, som trädde fram till altaret för att offra; äfven konungens budbärare
nedslog han. Han samlade omkring sig tappra män, och de fromme, de s. k.
chasidim, slöto sig till honom. Han drog omkring öfverallt i landet, förstörde de
hedniska altarena, dödade de affallne och omskar oomskurna gossar. När Mattathias
redan år 166 f. Kr. sent på året samlades till sina fäder, trädde hans son Judas
Makkabeus, »hammaren», i hans ställe. I sina bedrifter liknade han ett ungt lejon,
heter det om honom i sången. Vid sitt aftåg mot öster hade Antiochos Epiphanes
kvar-lemnat Lysias i Syrien såsom riksföreståndare, denne skickade.tre fältherrar mot
judarne, men Makkabeen slog den syriska hären vid Emmaus. På hösten år 165 f. Kr.
kom Lysias själf med större härsmakt, men Judas slog honom vid Beth-zur, och
Lysias gick tillbaka till Antiochia. Nu kunde Judas åter besätta Jerusalem, om han
också icke kunde taga borgen, i hvilken den syriska besättningen höll sig kvar. Han
återställde Jahve-kulten, och förödelsens styggelse aflägsnades. Hela brännofferaltaret
nedrefs, och i dess ställe reste sig ett nytt, icke vanhelgadt. Själfva templet
nyin-vigdes jämt tre år efter dess vanhelgande genom det första hedniska offret. Denna
nyinvigning skedde den 25 kislev i 148:de Seleukidernas år .(= i dec. år 165 f. Kr.).
Till förmyndare för sin son, gossen Antiochos V Eupator, hade Epiphanes
förordnat icke Lysias, utan Philippos, men Lysias släppte aldrig denne till makten utan höll
sig själf kvar såsom riksföreståndare. När Judas år 163 f. Kr. belägrade borgen i
Jerusalem, ryckte Lysias fram och slog judarne, men han fullföljde icke sin seger,
utan för sin medtäflares, Philippos’, skull beviljade han judarne fred och fri
religions-utöfning. På fem år hade judarne uppnått detta resultat genom sin resning, och
ingen Seleukid har vidare antastat den judiska kulten. Judarne förblefvo
Seleukidernas undersåtar, men i sin religion förblefvo de allt framgent ostörda. Makkabeen
och hans anhängare kämpade efter år 163 f. Kr. icke längre för sin religiösa tro och sin
gudstjenst, ty i detta afseende hade de all möjlig frihet, utan de stridde nu
för att befria sig från Syrien, från Seleukidernas öfvervälde, och för sin politiska
själfständighet. Men det skulle komma att dröja mer än 20 år, innan de uppnådde
detta höga mål. Detta skedde år 141 f. Kr.
Demetrios I insatte till ethnarch och ofverstepräst för judarne efter öfversteprästen
Menelaos’ död naturligtvis icke Judas Makkabeus, som aldrig blef öfverstepräst, utan
en man ur öfversteprästernas gamla stam, Jakim, som emellertid helst ville benämnas
med det grekiska namnet Alkimos. Äfvjen chasidim eller de fromme erkände
honom såsom öfverstepräst, men Judas och hans parti vägrade honom sitt
erkännande. Judas bekämpade Alkimos, och Demetrios I sände mot Judas en här
under befäl af Nikanor, men Nikanor blef besegrad af Judas i den stora striden vid
Adasa i mars år 161 f. Kr. Där föll Nikanor. Men Demetrios fäste sig icke vid
detta nederlag utan sände en ny stark här till Judeen under Bacchides, och denne
slogoi grund Judas på våren 160 f. Kr. Vid det tillfället stupade Judas Makkabeus.
År 159 f. Kr. dog öfversteprästen Alkimos, men obekant är oss efterträdarens namn.
Blott så mycket är säkert, att ingen af Mattathias’ söner blef vald. Men Jonathan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
