Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Seleukider, Arsakider, Makkabeer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SELEUKIDER, ARSAKIDER, MAKKABEER. 441
Mattathias’ yngste son och broder till Judas Makkabeen, bosatte sig i Machmas och
organiserade där en egen regering, började uppträda som domare och lät de
gud-löse försvinna ur Israel. Han måste emellertid hafva varit en makt vid sidan af
öfverste-prästen, ty i annat fall skulle han hafva varit utan betydelse för partierna i de
tron-strider som nu följde. Gentemot tronkräfvaren Alexandros Balas sökte den legitime
konungen Demetrios I Soter stödja sig på Jonathan och tillät denne att hålla
egna trupper. År 152 f. Kr. flyttade Jonathan till Jerusalem, i hvars borg ännu
alltjämt låg en seleiikidisk besättning. Demetrios I hade påbörjat Jonathans
upphöjelse, men Alexandros Balas bjöd öfver och stack ut honom genom att på hösten
år i 52 f. Kr. utnämna Jonathan till öfverstepräst, och år 150 f. Kr., när Demetrios
I var honom underlägsen, äfven till fältherre i Judeen. Konung Demetrios II Nikator
förstorade ytterligare hans område genom tre samaritiska distrikt, och konung
Tryphon utnämnde hans äldre broder Simon, Mattathias’ andre son, till strateg
för ett område från en udde, belägen mellan Tyros och Ptolemais, till gränsen mot
Egypten. På detta sätt hade de båda Makkabeerbröderna inträdt i högsta sfären af
den syriska riksförvaltningen, men den dubbelställning, som intogs af Jonathan,
hos hvilken andlig och världslig makt var förenad, föreföll konung Tryphon
betänklig, hvarför han år 143 f. Kr. i Ptolemais genom list bemäktigade sig hans
person och senare lät mörda honoin i närheten af Baskama. Af Mattathias’
söner var numera endast Simon i lifvet. Simon fulländade Jonathans verk och
judiska folkets frigörelse från Seleukidernas öfvervälde. Han slöt sig åter till
Demetrios II Nikator och emottog af honom utnämningen till öfverstepräst. År 142 f.
Kr. erhöllo judarne skattefrihet och därmed var hedningarnes ok aflyftadt från Israel.
I maj år 141 f. Kr. befriade Simon äfven borgen i Jerusalem från den syriska
besättningen, som sedan Antiochos Epiphanes’ dagar eller år 167 f. Kr. hade varit
förlagd där, och i september af befrielsens år 141 f. Kr. beslöt en stor församling af
prästerna och folket, folkets främste och de förnämste i landet, att Simon för alltid skulle
vara deras anförare och öfverstepräst, till dess att en trovärdig profet uppstode, att
han skulle vara deras fältherre och hafva omsorgen om templet och helgedomen och
att alla skulle lyda honom och hans befallningar. Sålunda blef Simon öfverstepräst,
strateg och ethnarch bland judarne. Hasmoneernas dynasti, som sannolikt bär sitt
namn efter någon bland förfäderna med namnet Hasmonai, var härmed grundlagd.
Oinskränkt andlig och världslig makt var förenad i den makkabeiske öfversteprästens
och ethnarchens hand. Simon hade år 141 f. Kr. antagit purpurn och det gyllene
spännet; hans sonson Aristobulos I lade år 104 f. Kr. det kungliga diademet kring
sin panna.
Resningen mot Seleukiderna och de stora Makkabeernas framträdande betydde
för judarne en ny ärans och glansens tid, som icke står tillbaka för Davids och
Salomos, men minnet af den makkabeiska tiden och dess stora furstar har icke
synagogan ’öfverlemnat åt oss, utan kyrkan, som bevarar Makkabeernas böcker. I den
judiska traditionen i Talmud hafva Makkabeerna försvunnit såsom i en fördjupning.
Omkring år 200 e. Kr. fann den muntliga lagen, Mischna benämnd, sin slutliga
redaktion genom rabbi Jehuda ha-Nasi och blef judarnes corpus juris civilis et canonici.
Inom skolorna i Palestina och Babylon anslöto sig härtill kommentarierna, den
palestinska och den babyloniska gemara, hvilka sannolikt i fjärde och femte
århundradet sammanflutit i de båda Talmudsredaktionernas lära. I dem har en
trång-bröstad utveckling icke velat uppmärksamma grundläggarne af den nya judiska
storhetstiden, nämligen Makkabeerna. Visst hade dessa furstar kommit till storhet
och makt genom opposition mot hellenismen, men dessa judiska furstar lefde
i denna världen och måste räkna med den. De gåfvo åt de högre klasserna inom
den tidens judiska värld en viss världsmannavana och fördomsfrihet i uppfattningen,
som man spårar hos sadduceerna. Men i motsats till de förnäma, världsligt sinnade
sadduceerna uppkom fariséernas demokratiskt nationella parti, som samtidigt
företrädde och genomdref en sträng afspärrning mot allt främmande och folkets isolering
för andra folk. Fariséerna hemförde segern och bestämde judendomens inre
utveckling; de kommo till orda i Talmud, och Talmud i judendomen. Talmud har
sammanhållit judendomen som religion och därmed äfven folket, men också genom den
Världshistoria L 56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
