Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Strid mellan lagstiftande makten och förvaltningen. Gaius Gracchus. Marius. - 22. Bundsförvantskriget. Italien såsom enhetsstat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eden, men aflade den dock till sist, likväl med det förbehållet: om lagen är giltig.
Den därigenom värdelösa eden gingo nu senatorerna utan något som helst
betänkande, endast Marii forne förman i jugurthinska kriget, Metellus, höll sig för god
därtill och föredrog landsflykt.
För det följande året, 99 f. Kr., hade Apulejus Saturninus ånyo valts till
tribun, men på den dag, då ämbetet skulle tillträdas, den 10 december år 100,
kom det till gatuuppträden i Rom. Glaucia ville blifva konsul, men C. Memmius
var hans rival. Han hade redan under det jugurthinska krigets tidigaste skede
uppträdt mot nobiliteten, men för länge sedan gjort fred med partiet och öfvergått i
dess led. Han hade också opponerat sig mot Saturnini lagförslag. Nu lät
Saturninus på öppen gata slå ihjäl honom, dock nu var måttet rågadt och
bakslaget kom. Saturninus och Glaucia sågo sig nödsakade att besätta Capitolium,
senaten lät votera consultum ultimum, och i sista ögonblicket svek Marius sina
partikamrater, som hela tiden handlat i samförstånd med honom, i det han gjorde bruk
af consultum ultimum. Saturninus och Glaucia dödades, men äfven Marius hade
spelat ut sin politiska roll och var ohjälpligt komprometterad både hos adel och
folk. Icke ens en hund tog numera ett stycke bröd af honom.
22. Bundsförvantskriget. Italien såsom enhetsstat.
Om lefnadslopp i uppstigande linie talar man oftast, när en familj kommer sig upp
och tilltager i välstånd, ställning och anseende; sällsyntare, men mera beaktansvärdt
är ett uppstigande till sedlig storhet. Det var en tvetydig hedersman denne M.
Livius Drusus, som i egenskap af folktribun år 122 f. Kr. hade förberedt G. Gracchi
störtande därigenom, att han i oärlig afsikt öfverbjöd dennes folkvänliga förslag
och planer. Helt annorlunda artad var hans liknämnige son, som år 91 f. Kr. blef
tribun och uppträdde med de mest vidtgående planer, en allvarlig och vidsynt patriot
i en tid af egoistiska klassintressen, en patriot i de allmänna statsintressenas tjenst
utan att taga hänsyn till annat än det, som afsåg det helas väl.
Riddardomstolarne, sådana som G. Gracchus hade organiserat dem, voro i
rid-darnes händer blott ett politiskt maktmedel att för de ridderliga skatteförpaktarne
möjliggöra provinsialernas ekonomiska utsugning utan hinder af de senatoriska
provins-ståthållarne. Den ståthållare, som såg oupp med förpaktarne, fick vara på sin vakt
och akta sig för riddardomstolarne. År 93 f. Kr. hade de fört sin skandalprocess
och för utpressning oskyldigt dömt en notoriskt hederlig och oegennyttig man, Rutilius
Rufus, legat hos Asiens ståthållare. För detta oskick ville Drusus sätta en bom
därigenom, att domsrätten skulle fråntagas riddarne och öfverlemnas åt senaten,
som skulle få 300 nya medlemmar. Det motstånd, som från riddarnes sida kunde
väntas mot ett sådant förslag, sökte han möta därigenom, att han sammankopplade
denna lag med spannmålsutdelningslagen och med en åkerdelningslag, som ställde i
utsikt fördelningen af samtliga ännu i Italien förhandenvarande domäner. Han
fram-tvang därigenom en koalition af senaten och proletarierna, hvilken var riddarne vuxen.
Ehuru sedan några år sammankoppling af lagar var förbjuden, gingo lagarne trots
sammankopplingen igenom. Motståndet från konsuln L. Marcius Philippus hade
han kunnat bryta endast därigenom, att han lät häkta honom. Men längre fram
aftvang konsuln senaten, som väl var glad åt att blifva riddardomstolarne kvitt
men fruktade ett statsstreck från konsulns sida, lagarnes kassering i följd af den
lagstridiga sammankopplingen vid deras antagande.
Den vigtigaste uppgiften bland alla dem, som Drusus satt sig före att lösa, var
borgarrättens utsträckning till latiner och bundsförvanter. Vi erinra oss deras
intresse för borgarrätten, af hvilken det fulla deltagandet i världsherraväldets
ekonomiska utnyttjandet var beroende, men detta ville borgarne för egen del behålla
och därför vägrade de latinerna och bundsförvanterna borgarrätten. Alltmer skarpt
afgränsade sig borgarne från dem, och medan förut åtminstone för en latiner vid
inflyttning i Rom förvärfvandet af romerskt borgarskap under vissa villkor stod
öppet, hade år 95 f. Kr. en lag af konsulerna L. Licinius Crassus och Q. Mucius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
