Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Sulla och reaktionen. - 24. Pompejus och den unge Caesar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politik i Italien betraktade han sina veteraner. Preskriptionerna hade skapat nya
domäner i massa, och dessa utdelade Sulla till en stor del på nytt för att i
militärkolonier försörja sina veteraner.
Redan år 81 f. Kr. blef den nya författningen färdig. För att omsätta densamma
i praxis och pröfva den öfvertog Sulla konsulatet för år 80 f. Kr. Han nedlade icke
diktaturen, men gjorde icke heller bruk af densamma utan regerade såsom konsul
konstitutionellt inom det restaurerade senatsherraväldets ram. I förhoppning att sakerna
skulle gå sin gilla gång äfven honom förutan, nedlade han i början af år 79 f. Kr.
diktaturen, han drog sig tillbaka till privatlifvet och nedskref sina minnen, men redan
följande år dog han i Puteoli* af blodstörtning. Den store mannen dog i sin ålders
sextionde år. Af den nedgående republikens statsmän öfverträffar honom blott hans
antipod Caesar.
24. Pompejus och den unge Caesar.
Under det år, då Sulla regerade konstitutionellt, hade ärendena aflupit lätt och
normalt,, men härför hade man endast den väldige mannens personliga anseende
att tacka. Men knappt hade han återgått till privatlifvet, förrän svårigheterna började
på nytt, och ännu under Sullas lifstid upptog en af konsulerna för år 78 f. Kr.
Marcus Aemilius Lepidus agitationen mot den sullanska författningen. Striden
började redan inför Sullas lik, hvars högtidliga begrafning Lepidus motsatte sig. Vid
det förhållandet, att den andre konsuln, den sullanskt sinnade Q. Lutatius Catulus,
opponerade häremot, hade Lepidus ingen synnerlig framgång med sin agitation, men
det lyckades honom dock att återupprätta sädesutdelningarne, hvilka sedan omedelbart
efter hans störtande åter afskaffades för att slutligen definitivt införas år 73 f. Kr.
Han störtades, när han i början af år 77 f. Kr. i egenskap af prokonsul marscherade
mot Rom och fordrade den tribuniciska myndighetens återupprättande. Nu
förklarade senaten honom i akt och prokonsuln Catulus slog honom i närheten af
Rom och Pompejus i Etrurien. På Sardinien fann han sin död. Hans legat M.
Perperna förde resten af hans här till Sertorius i Spanien.
Q. Sertorius var en anhängare af Marius. Högt begåfvad såsom militär och
politiker, hade han år 83 f. Kr. begifvit sig till Spanien, där han fått sitt proprsetoriska
verksamhetsområde för år 82 f. Kr. I Spanien hade han emellertid ej kunnat hålla
sig uppe emot Sullas anhängare och därför flytt till Mauretanien, men återkom till
Spanien år 80 f. Kr. och öfvertog då ledningen af lusitanernas uppror. Så
småningom hade han gjort sig till Spaniens herre och höll stånd mot romarnes
stridskrafter. Hans berömmelse trängde ända till Östern, han trädde i förbindelse med
Kilikiens sjöröfvare och ingick förbund med konung Mithradates. Sertorius
organiserade i Spanien en motsats till Rom med egen senat. För att ändtligen öfvervinna
honom beslöt man sig i Rom för att sända den unge Pompejus till Spanien.
Cn. Pompejus, son till den från bundsförvantskriget bekante Cn. Pompejus Strabo
(konsul år 89 f. Kr.) var född år 106 f. Kr. Han var ännu icke 23 år gammal,
när han år 83 f. Kr. slöt sig till den från kriget mot Mithradates till Italien
återkomne Sulla. Ännu hade han icke innehaft något ämbete, icke ens quaesturen,
när han mot slutet på år 77 f. Kr. skickades såsom prokonsul mot Sertorius. Hans
lycka var här Perpernas afundsjuka mot Sertorius och mordet på Sertorius genom en
af Perperna anstiftad sammansvärjning år 72 f. Kr. Med Perperna blef Pompejus
färdig och kunde efter Spaniens återeröfring vända tillbaka till Italien år 71 f. Kr.
Återstoden af de gladiatorer och slafvar, som sedan två år förde krig i Italien,
föllo då i händerna på Pompejus. Gladiatorer, som rymt ur fäktarskolan i Capua,
och krigsfångar från Thrakien, Gallien och Germanien hade fått starkt tillopp af
slafvar och kunde snart uppvisa en styrka af 70,000 man. Kriget härjade Italien i
söder och i dess mellersta delar; en gång sväfvade till och med Rom i fara. Visserligen
kunde man öfvervinna gallern Crixus, men den thrakiske Spartacus besegrade båda
konsulerna för år 72 f. Kr. Af denna anledning fråntog dem senaten kommandot
och beklädde i stället den utsedde prsetorn M. Licinius Crassus med prokonsulariskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
