Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Pompejus och den unge Caesar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
POMPEJUS OCH DEN UNGE CAESAR.
485
konsulatet. Till konsulatet hade optimaterna förhjälpt honom emot L. Sergius
Catilina. Den catilinariska sammansvärjningen utgick från ruinerade förnäma män,
som ville blifva kvitt sina skulder, den hade möjligen kunnat gifva anledning till
mycket störande uppträden i Rom men svårligen hota riket. Större politisk betydelse
erhöll den därigenom, att efter all sannolikhet Crassus och den unge Caesar voro
med bakom kulisserna. Genom att understödja Cicero hade optimaterna
omöjliggjort Catilinas val till konsul för år 63 f. Kr., och icke heller följande året kunde
Catilina nå sitt mål. I undertryckandet af Catilinas sammansvärjning såg Cicero
beständigt men med orätt sitt lifs stordåd, ty först långt senare kom han i verkligheten till
politisk storhet i kampen mot Antonius efter Caesars död. Att han låtit afrätta
romerska medborgare utan förutgånget folkbeslut, endast på grund af senatsbeslut,
gjorde folkpartiet främmande för honom, och de betalte honom också längre fram,
då de år 58 f. Kr.
lands-förvisade honom. Äfven
optimaterna, för hvilka han
ju alltid förblef en
uppkomling, läto honom falla.
Af partihänsyn hade de
måst hålla honom uppe,
om han vid catilinariernas
undanskjutande hade
åberopat sig endast på
sena-tus consultum ultimum,
hvilket enligt optimaternas
visserligen af folkpartiet
bestridda uppfattning fritog
från ansvarsskyldighet.
Sålunda hade Cicero låtit
senaten fälla en dom,
hvartill den icke var berättigad,
och af öfvermåttan stor
försiktighet satte han sig,
så att säga, mellan två
stolar. Betydelsefulla
moment i förhandlingarne
mot Catilina och hans an^
hang voro de tal, som
höllos af den till praetor
utsedde Caesar mot
afrättningen och af den unge
Ciceros marmorbyst.
Originalet i museet i Madrid. Efter
Bernoulli, Römische Ikonographie, F.
Bruckmann A. G. (Jämför Archäolog.
Zeitung 43, 235.)
M. Porcius Cato, som
tillstyrkte den.
Icke med Cicero, utan
med Crassus och Caesar
hade Pompejus att räkna
vid sin återkomst till
Italien. I januari år 61 f. Kr.
ankom han framför
hufvudstaden och firade den 28
och 29 september samma
åren glänsande triumf. Vid
sin återkomst till Italien
hade han landet i sina
händer, han hade makt att
göra sig till härskare, han
saknade icke heller
äregirighet, men väl
beslutsamhet i det afgörande
ögonblicket. Han stod vid
skiljevägen. Uppkommen
under Sulla och reaktionen,
hade han stigit genom att
gynna folkpartiet mot
senaten och genom demagogi,
som han dock personligen
saknade gåfvor att utöfva.
Nu låg för den segerrike
hemvändande fältherren
som Caesar senare beträdde.
vägen öppen till demokratiskt envälde, den väg,
Pompejus lät emellertid det gynnsamma tillfället obegagnadt gå sig ur händerna,
då han i Brundisium upplöste sin här. Huru mycket optimaterna än fruktat för
Pompejus och hans återkomst, visade sig nu deras farhågor öfverflödiga. Med
upplösningen af hären förlorade Pompejus sin makt, och detta lät man honom också
känna, ty han kunde hvarken utverka godkännandet af sina åtgärder i Asien eller
sina veteraners försörjning. Det ena såväl som det andra kunde han uppnå endast
i förening med Crassus och Caesar, hvilka han därför måste närma sig på nytt.
Caesar hade år 63 f. Kr. varit pontifex maximus och året därpå praetor. År 61
f. Kr. gick han till Spanien och kunde nu betala sina skulder. Han hade äfven
militära framgångar och förvärfvade rättigheten till triumf. Under sommaren år 60
f. Kr. vände han hem från Spanien och uppträdde såsom sökande till konsulatet
för följande året. Han afstod hellre från triumfen, före hvilken han ej finge beträda
staden, än från ansökningen, som han personligen måste framställa i staden. Makten
gick för honom fore den ^ttre utmärkelsen. Därför träffade Pompejus nu aftal med
den designerade konsuln Caesar och med Crassus. Detta triumvirat mellan Pompejus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
