Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 26. Inbördeskriget och Caesars monarki. - 27. Triumviratet och Egyptens fall, Augusti seger och den romerska republikens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intet rum för en senatorisk medregering. Den nya styrelseformen tedde sig
närmast såsom en demokratisk militärdiktatur och har såsom sådan gifvit namnet ccesarismu?
åt liknande företeelser i senare tider. Men såsom ett sista mål hade Caesar i tankarne
icke blott en dylik diktatur på lifstid utan ett konungadöme efter hellenistiskt
mönster. Det gifves ingen större motsats än emellan honom och Sulla, dessa två
geniala representanter för två hvarandra följande generationer. Sulla var äregirig, men
icke för sig personligen utan för det stånd, till hvilket han hörde, och han afstod
från makten, så snart han ansåg aristokratiens välde tryggadt; Caesar däremot
eftersträfvade att personligen få utöfva makten, men på demokratisk grund, och
uppburen af folket. Knappt hade han i januari eller *$början af februari år 44
f. Kr. blifvit diktator på lifstid, då han gick för att ät denna nya makt gifva
den slutgiltiga yttre formen. För honom var icke egandet nog; han ville icke heller
afstå från dess glans, dess strålande nimbus.
Den l januari år 44 f. Kr. fann man en staty af Caesar smyckad med diademet.
Två tribuner aflägsnade det med den förklaringen, att Caesar icke åtrådde
konungamaktens symbol, men därmed torde de knappt hafva gifvit uttryck åt hans innersta tanke.
Den 26 januari återvände han från Albano-berget och hälsades vid återkomsten till Rom
såsom rex, konung. Tribunerna läto häkta anstiftarne, men Caesar lät genom lag
afsätta dessa tribuner från deras ämbete Senaten beslöt gifva Caesar konungatogan.
Caesar emottog därpå senaten utan att resa sig från sin stol. Vid
lupercal-festen den 15 februari år 44 f. Kr. sökte Caesars förtrognaste vän, M. Antonius, att
fästa diademet på Caesars hufvud under applåder från folket. Caesar afböjde, och
folket applåderade starkare. Hvad skulle hafva inträffat, om den starkare applåden
hade påtvungit honom diademet? För att hämnas det nederlag, som Crassus lidit,
rustade sig Caesar till partherkriget och ämnade afgå till hären den 18 mars. Man
hörde, att i de sibyllinska böckerna stode, att partherna kunde besegras endast af
i en konung, och det spridde sig ett rykte, att quindecemviren L. Aurelius Cotta skulle
i senaten föreslå, att Caesar gentemot borgarne skulle förblifva imperator och
diktator, men föra konungatitel gentemot provinser och främmande makter.
Betänkliga tecken hade redan visat sig. Statyen af den Brutus, som enligt sagan
fördrifvit konungarne, befanns en dag bära följande inskrift: »Ack om du ännu
lefde!» En sammansvärjning bildades*af öfver 60 medlemmar af aristokratien
under ledning af praetorerna C. Cassius Longinus och M. Junius Brutus. Cicero hade
man icke invigt i förtroendet. För Idus i mars (den 15) år 44 f. Kr. var ett
senatssammanträde beramadt på Marsfältet i Pompeji curia. Caesar begaf sig till
senaten, men lemnade den icke såsom konung. Vid inträdet i curian blef han af de
Sammansvurne mördad invid Pompeji staty.
Hvad Caesar hade i tankarne var icke förnyandet af det gamla romerska
konungadömet, sådant som Tarquinierna hade innehaft det, utan det var fastmer den
moderna formen af hellenistisk absolutism, af hellenistiskt konungadöme. Såsom en ny
Alexander skulle Caesar hafva härskat öfver folken. Österns hellenistiska idéer
skulle i Caesars rike hafva fått en öfvervikt, till hvilken efter Caesars mord historien
behöfde tre århundraden för att komma fram. I Italien och själfva Rom skulle
hellenismens inflytande svårligen hafva framträdt lika starkt, men redan Caesars
municipallag låter möjligheten af och tanken på en dekapitalisering af Rom
framträda. Att upphäfva de romerska borgarnes ställning såsom rikets herreklass
gentemot undersåtarne i provinserna låg väl knappast ännu i Caesars planer, utan
kejsardömet har först så småningom låtit utvecklingen gå därhän. I Italien och
Rom förblef Caesar folkets man, som förde Gracchernas strid mot senaten till seger,
men den besegrade stack segraren i hans häl.
27. Triumviratet och Egyptens fall, Augusti seger och den romerska republikens slut.
Goethe har karakteriserat mordet på Caesar såsom det dummaste dåd, som
någonsin blifvit begånget, och den uppfattningen är rätt gängse, att det var icke blott
en förbrytelse, utan rent af ett fel. I verkligheten härden aristokrati, från hvilken mordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
