Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
510 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
mäktigt i sinnena, för att en nationell regering utan vidare skulle hafva kunnat
sätta sig öfver detsamma. Deri blodiga 15 mars, mordet på den förste Caesar, hade
alltför tydligt visat, att tiden ännu icke vore kommen för det öppna
proklamerandet af absolutismen. En följd däraf var den berömda statsakten af år 27 f. Kr.,
hvarigenom Octavianus «ur sina händer återlemnade staten åt senatens och folkets
styrelse». Denna statsakt firade samtiden såsom republikens återupprättande.
Naturligtvis kunde man icke mena, att den gamla folkförsamlingen på forum, i
hvilken det romerska folkets suveränitet i dess högsta instans var förkroppsligad,
ånyo skulle kallas att spela en afgörande roll. Ett världsrike lät sig icke längre
regeras i den gamla stadsstatens former, och mer än en dekorativ betydelse hade
det ej, om folkförsamlingarne åter formellt voterade lagar och valde ämbetsmän, om
den nye Caesar för komitierna byggde en präktig omröstningshall på Marsfältet.
Liksom redan under republiken afgörandets tyngdpunkt gentemot forumstyrelsens
tragikomedi hade mer och mer kommit att hvila hos senaten såsom regerande
rådsförsamling, på samma sätt kunde äfven nu endast senaten på allvar komma i fråga
såsom verkligen handlingskraftigt organ för folksuveräniteten. Såsom sådant
framträdde den också under tingens nya ordning ganska snart och på ett betydelsefullt sätt.
Hade den förste Caesar, för hvilken republiken icke varit annat än elt tomt namn
utan kropp och gestalt, gjort allt för att förödmjuka senaten och nedtvinga den till
ett beroende statsråds nivå, så visar sig senaten numera än en gång åtminstone
ideellt såsom den republikanska styrelsens egentliga bärande kraft, dess ställning är
i författningen erkänd och äfven moraliskt höjd genom aflägsnandet af många
tvifvelaktigt och ovärdiga element. Senaten utöfvar den legislativa myndigheten genom
sina senatus consulta, förfogar själfständigt öfver statskassan, cerarium, och förenar
i sin hand förvaltningen af Italien och de flesta provinserna. Vidare har den
domsrätten öfver sina egna medlemmar och är en högsta brottmålsdomstol för Italien
och de senatoriska provinserna.
Ett fullständigt återställande af det gamla systemet var visserligen icke heller på
detta område möjligt. En så månghöfdad korporation som senaten var numera
långt ifrån vuxen de världsomfamnande uppgifter, som ålågo imperium romanum.
Själfva världsläget fordrade med nödvändighet en vidtgående koncentration af
maktbefogenheter i en enda hand.
Denna politiska nödvändighet fann sitt uttryck däri, att senat och folk åt statens
segerrike reorganisatör, åt den förste medborgaren eller princeps, först för tio år och
sedan periodiskt alltjämt på nytt öfverlemnade det militära kommandot och - med
undantag af Afrika - förvaltningen af de provinser, i hvilka härar stodo (Syrien,
Illyricum, Gallien, det hitre Spanien och Lusitanien). Med denna ställning var
förenad rättigheten att utnämna officerare och ämbetsmän i dessa provinser, uppsikten
öfver de stater, som stodo under romerska folkets beskydd, afgörande om krig och
fred samt statens representerande utåt. Därtill kom det prokonsulariska imperiet,
hvilket åt princeps förlänade en faktisk rätt till uppsikt äfven öfver
senatsprovinserna, och ytterligare det redan förut honom på lifstid förlänade folktribunatet och
därmed följande rätt till initiativ på lagstiftningens område och rätt till intercession
mot alla akter af det offentliga lifvets alla öfriga faktorer. Dessutom erhöll den nya
caesariska förvaltningen en finansiell garanti genom upprättandet af fiscus Ccesaris,
en kassa, till hvilken de från de kejserliga provinserna inflytande inkomsterna,
afkastningen af princeps’ privatförmögenhet och från det likaledes af Octavianus för
egen räkning behållna Egypten gingo.
Men icke heller denna organisation af den nya makten räckte till att utjämna
svagheterna i den kollegiala styrelsen och den republikanska förvaltningsapparaten,
särskildt sedan Octavianus nedlade det ända till år 23 f. Kr. hvart år förnyade
konsulatet. Alltjämt såg man sig i följd af den gamla förvaltningsmekanismens
otillräcklighet nödgad att vädja till direkt ingripande af princeps, så att så småningom en
hel rad af de mest olika befogenheter samlades i hans hand, hvilka befogenheter
förekomma uppräknade i den ännu delvis bevarade konstituerande lex regia från
Vespasiani tid. Sålunda kom hela förvaltningen af hufvudstadens polisväsen, omsorgen
om lifsmedelstillförseln, bestyret med underhållet af gator, vattenledningar, offentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
