Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
514 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
d. v. s., den gudainvigde, den ärevördige), höjer den »förste medborgaren» vida öfver
den vanlige medborgarens nivå. Hans födelsedag firades officiellt. Hans »genius»
anropades vid eder och hedrades vid hvarje offentligt och enskildt gästabud med
dryckesoffer, ja, hans namn infördes vid sidan af gudarnes namn i de saliska
prästernas bön, i den ärevördiga sång, som benämnes Carmen saltare. Detta var en
åra, som för visso innebär ett visst närmande till den hellenistiska uppfattningen af
monarkien, hvilken uppfattning såg i innehafvaren af den högsta makten ett väsen,
som högt öfver människovärlden sträckte sig till gudomens regioner.
Visserligen har Augustus icke tillåtit det sista steget, gudomlig dyrkan och kult
med präster och tempel i Rom, men i Italien, särskildt på de platser, som genom
transmarina förbindelser voro underkastade inflytande från Orienten, fick denna kult
mycket tidigt insteg, mångenstädes närmast i den form, att den nye guden dyrkades
i gemenskap med äldre gudar, såsom Mercurius, Hercules m. fl., till dess slutligen,
t. ex. i Pompeji, hans dyrkan ensamt för sig trängde igenom. Inom Italiens
muni-cipier bildade sig till sist slutna sällskap, augustalerna, hvilka gjorde kejsarkultens
upprätthållande och utbredning till sin särskilda uppgift.
Denna dyrkan var visserligen blott tillåten. Men i hvilken riktning den nya
kursen ytterst gick, visar redan det senatsbeslut, som i anslutning till den då upplifvade
larernas kult officiellt påbjöd att dyrka kejsarens genius gemensamt med dessa
hemmets och stadens skyddsandar och förenade, såsom man träffande uttryckt
förhållandet, den blifvande gudens dyrkan med de förhandenvarandes. I provinserna
behöfde man ej visa samma hänsynsfullhet som i Rom, och i dem gick man också
mycket längre i denna * riktning. Här, särskildt i Orienten, där undersåtarne utan
vidare öfverflyttade på den nye världshärskaren den gamla konungakult, som de
egnat Seleukider och Ptolemeer, erhöll därför den åt kejsaren-guden och gudinnan
Roma egnade dyrkan en alltigenom offentlig karaktär. Såsom den genom en
paphla-gonisk inskrift bevarade formeln för en trohetsed lär oss, aflades i provinsernas
tempel på kejsarens befallning framför guden Augusti altare en ed till själfhärskaren
(autokrator) Caesar, gudens son, och denna ed affordrades icke blott provinsialerna
utan också de romerska medborgare, som idkade affärsverksamhet i provinserna. En
dylik ed var tydligen icke längre republikansk och borgerlig utan rent monarkisk.
Man har med rätta fäst uppmärksamheten därpå, att den, som på detta sätt tvang
romerska medborgare att svärja vid sin gudom, icke längre erkände dessa
medborgare såsom sina likar, äfven om de voro senatorer. Men om han icke desto mindre,
särskildt i umgänget med de sistnämnde, personligen behandlade dem såsom
jämbördiga, så var just detta en konventionell lögn, en fiktion.
I befordrandet af kejsarkulten uppenbarar sig med stor tydlighet den nya
monarkiens inre förvantskap med Alexander den Stores. I båda fallen skulle genom den
gudomliga dyrkan, som egnades monarken, tron på hans makts och hans persons
gudomlighet och absoluta ställning bringas till erkännande. Liksom Alexander »ville
äfven Augustus, att hans verk skulle anses såsom ett gudomligt, hvilket han skapade
såsom divi films . . . liksom gudasonen Romulus» (Mommsen).
Han kunde emellertid icke liksom Romulus vara konung i Rom. Alltifrån
monarkiens störtande och sedan det romerska folket högtidligen genom ed förbundit
sig att aldrig mera tåla en konung öfver sig, var konunganamnet i Rom föremål för
afsky. Hvar och en, som eftersträfvade detta namn, var fågelfri, och hvarje
medborgare var berättigad, ja, förpliktad att stöta ned honom. Men hvarför skulle en
man, som såg en hyllande värld vid sina fötter, just känna behofvet af ett så farligt
namn? Så länge ännu de känslor lefde, som gjorde detta namn farligt, kunde
kejsaren mycket väl undvara diademet. Den ärorika ställning, som han vann genom
denna återhållsamhet, gjorde honom oändligt mycket mera lysande än kronan någonsin
hade kunnat göra. Dessutom var han ju redan för undersåtarne, särskildt för
grekerna, äfven utan krona basileus-, och beträffande romarne, så lärde de sig af sig
själfva under det ändrade lägets tryck att gentemot den allsmäktige förhålla sig så,
som om han vore deras konung. »Det var i staten», säger Tacitus, »alldeles så,
som om man hade haft en monark.» »Från jämlikheten hade man afstått, och allt
väntade på härskarens vink.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
