Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset. - 2. Inbördeskrig och Flaviernas dynasti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med på teatern och på cirkus inför sina undersåtar producerade sig såsom sångare,
citterspelare och länkare af kappkörningsvagnen. Här kunde man på scenen
beundra imperatorn än såsom modermördaren Orestes, än såsom den rasande Hercules,
än såsom den bländande Oidipus. Emedan hans konstnärsfåfänga först då kunde
känna sig tillfredsställd, ojn de finaste kännarne på området, om grekerna skänkte
honom sitt bifall, så företojg han en formlig konstresa för att vid de nationella
täf-lingarne hos hellenerna i Delphi och Olympia skörda kransar och konstnärslagrar,
medan i Rom frigifne förde regeringen i hans ställe. Ja, i sin konstentusiasm gick
han därhän, att han till tack för de lättvunna triumferna under denna resa i Korint
proklamerade hellenernas själfständighet och skattefrihet, hvilken frihet för öfrigt efter
några få år åter fråntogs dem af Vespasianus, då de icke förstodo att göra förnuftigt
bruk af densamma.
Att denne komediant på kejsartronen, som följde hvarje nyck och utströdde
guldet med fulla händer, till sist gjorde bankrutt såväl finansiellt som moraliskt, låg i
själfva saken. Hvad som skedde för att afhjälpa detta, försämring af myntet,
majestätsprocesser och konfiskationer, tjenade blott till att göra den pinsamma situationen
värre, särskildt som misstroende och fruktan alltjämt kräfde nya offer. Redan år 65
upptäcktes en stor sammansvärjning, i spetsen för hvilken förutvarande konsuln
Piso stod och i hvilken äfven gardesprefekten och andra högre officerare vid gardet
jämte många medlemmar af aristokratien hade del. Följden blef en mängd
afrättningar och processer mot deltagare och misstänkta, bland dessa mot Seneca och
Lucanus. De måste dö, och samma öde träffade äfven sådana, som ingen del haft
i sammansvärjningen men gällde såsom ledare af oppositionen, såsom stoikern
Thrasea Paetus. Tidigt på året 68 följde ett uppror af Vindex, som var ståthållare
i Gallia Lugdunensis. Detta uppror kufvades lätt af legionerna från öfre Germanien,
men därigenom indrogos äfven dessa i den revolutionära rörelsen, hvilken i följd
af respektive ståthållares affall hastigt spridde sig öfver hitre Spanien, Lusitanien
och Afrika. Nu .började äfven prsetorianerna vackla i sin trohet, och snart såg sig
Nero öfvergifven af alla i sin omgifning. Han flydde och gömde sig i Roms
närmaste omgifning och gaf sig själf med biträde af en trogen tjenare döden, när han
erfor, att senaten förklarat honom för republikens fiende och fredlös. Så slutade
den siste legitime ättlingen af den från gudablod härstammande dynastien!
2. Inbördeskrig och Flaviernas dynasti.
Med divinatorisk anda anmärker Tacitus i inledningen till sin storartade skildring
af fyrakejsaråret (69), att Neros katastrof uppenbarat »imperiets hemlighet»:
möjligheten att äfven utanför Rom komma till den högsta makten, med andra ord, att nu
ånyo med skräckinjagande tydlighet principatets militäriska ursprung trädde i dagen
och därmed faran för en kommande militärdespotism. Först blef Galba, den spanske
ståthållaren, af gardet i Rom utropad till imperator, men snart därpå störtad, då han ej
uppfyllde dess förväntningar, och Otho upphöjd på tronen (början af år 69), medan
å andra sidan de germanska legionerna i Vitellius uppställde en motkejsare mot
prsetorianernas, för hvilken redan samma år Otho fick vika. För senaten blef
ingenting annat öfrigt än att bekräfta csesarerna i den ordning, i hvilken de af soldaterna
påtvungos. Samma ursprung hade den följande regeringen, Flavii Vespasiani.
Vespasianus uppsattes af Orientens legioner mot Vitellius och blef segrare äfven i
väster med tillhjälp af Donaulegionerna (slutet af år 69).
Äfven såtillvida förebådades i dessa pronunciamenton rikets tillkommande öde,
som statsmaktens försvagande genom inbördeskrig genast framkallade en rörelse
bland folken vid riksgränsen, t. ex. bland sarmater och geter vid Donau och bland
germanerna vid Rhen, ja till och med upprorsrörelser inom riket. Särdeles
elak-artadt blef ett uppror bland bataverna vid nedre Rhen under ledning af Julius Civilis
och bland flere galliska folkstammar därigenom, att i dem deltogo icke blott
fientliga germanstammar, såsom friser, chatter och brukterer, utan äfven missnöjda rö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
