Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Inbördeskrig och Flaviernas dynasti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
532 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
Colosseum. Flaviska amfiteatern i Rom.
Efter fotografi.
Colosseum eller den flaviska amfiteatern, fredstemplet m. fl., dels också i viss
bemärkelse äfven för statens inre lif genom öfverenskommelsen om ett slags
författningsurkund mellan senat och princeps, lex de imperio Vespasiani, som i form af
ett senatus consultum i enskildheter fastställde de kejserliga rättigheterna och på
samma gång sökte skapa en trygghet mot missbruk af den kejserliga makten. Den
koppartafla, på hvilken lagen var inristad, har haft den märkvärdiga skickeisen,,
att romarnes »siste tribun», Cola di Rienzi, från densamma härledt det romerska
folkets oförytterliga frihetsrättigheter.
Men hvem kunde på detta sätt genom lagparagrafer uppdraga en oöfverskridbar
gräns mot en till sitt inre väsen och till sin yttre maktställning på absolut giltighet
anlagd makt? Fastän Vespasianus redligt bemödade sig att i det yttre göra senat
och författning rättvisa, visar dock fortvaron af en viss opposition äfven inom de
intellektuella kretsarne, hvilken förde till utvisningen af lärarne i filosofi, framför allt
af stoikerna, och föranledde domen öfver den senatoriska oppositionens ledare, Helvidius
Priscus, som var måg till Thrasea Paetus, samt mången akt af kabinettsjustice, att
icke heller detta betydelsefulla försök till en författningsmässig inskränkning af
principatet förmådde leda till fullt förverkligande af den augustiska statstanken.
Här berodde så oändligt mycket på härskarens person. Redan med afseende på
Titus (79-81) mötas vi i litteraturen af tvifvel, om han vid en längre regering skulle
hafva motsvarat de förhoppningar, som hans regerings populära begynnelse
uppväckte. Den glänsande frikostighet, som han visade t. ex. vid förstöringen af städerna
Herculanum, Pompeji och Stabise genom Vesuvii utbrott år 79, vid den svåra branden
i Rom år 80, genom sina storartade badhusbyggnader m. m., kan ej frigöra från
den misstanken, att han, som af smickret benämndes »människosläktets vällust»,
möjligen skulle hafva slagit in på Neros stigar, om han fått på sin lott en längre
regering.
Hvad som i detta fall förelåg såsom en möjlighet, trädde blott alltför snart i
dagen såsom en sorglig verklighet genom hans broder Domitianus (81-96).
Visserligen motsvarar det icke den historiska rättvisan, om såsom kontrast till Titi ljusa
gestalt i den aristokratiska historieskrifningen och i Juvenalis’ satirer Domitianus
framstår såsom ett fullkomligt vidunder, en uppfattning, som återkommer hos Tacitus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
