Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Soldatkejsardömet och dess betydelse för riksenheten och utvecklingen af den absoluta monarkien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
546 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
om enorma skänker, tronen åt den rike senatorn Didius Julianus, som visserligen
genast rönte motstånd hos senaten och hos hufvudstadens plebs, liksom ock bland
legionerna, som ej voro sinnade att åt gardet ensamt öfverlemna rätten och
förmånen att utnämna kejsare. Legionerna i Orienten, i Britannien och vid Donau
uppsatte hvar för sig sina egna imperatorer, bland hvilka sedan den starkaste och närmast
Italien stående armeens ledare, öfre Pannoniens ståthållare, L. Septimius Severus
hembar segern år 193.
Med denne från romaniserade afrikaner härstammande och slutligen med en
syrisk kvinna, Julia Domna från Emesa, förmälde kejsare börjar den stora
nivelle-rings- och utjämningsprocessen, som gjorde ett definitivt slut på den augustiska
författningens traditioner, liksom på Roms och Italiens traditionella ställning.
Detta visade sig genast vid början af hans regering i gardets reorganisation.
Denna förut till största delen af italiker bestående trupp sammansattes numera af
legionernas veteraner, och därmed öppnades tillträdet till denna elittrupp för alla
undersåtar. För att lättare hålla Rom och Italien i sin hand lät kejsaren lägga en
legion i garnison i Albano och ställa den under gardesprefektens kommando. Ännu
ett steg på vägen till Italiens och provinsernas likställighet, hvilken hans son
Caracalla sedan förverkligade genom att förläna medborgarrätt åt provinsialerna i
hela riket, var utsträckandet af den italiska rätten (frihet från grundskatt) till
asiatiska och afrikanska städer såsom Karthago, Utika, Tyros m. fl., och medgifvandet
af stadsrätt åt Alexandria, ehuru eljes under Severus framträdde en stark tendens
till inskränkning af den lokala själfstyrelsen.
I öfrigt är detta inskridande mot kommunal själfstyrelse symptomatiskt för
tidsriktningen i dess helhet, för brytningen med den augustiska författningen, för det
systematiska ombildandet af principatet till själfhärskardöme. Liksom senatens
inflytande på förvaltningen blef inskränkt därigenom, att det stånd, på hvilket den
kejserliga ämbetsmannaorganisationen särskildt var uppbyggd, nämligen riddarståndet,
erhöll tillträde till alla de befattningar, som förut varit förbehållna åt det senatoriska
ämbetsmanna- och officersståndet, så blef också i fråga om statens ledning senatens
andel fullkomligt illusorisk genom det regeringssystem, som Severus följde. Liksom
han vid sitt tillträde till makten icke anhöll om någon senatens bekräftelse, utan
nöjde sig med att helt enkelt meddela det fullbordade faktum, så uppträdde han
äfven senare alltjämt mera såsom »herren», hvilken i sista instans afgör allt, såsom
dominus, hvilken titel regelbundet tillägges honom på de monument, med hvilka
samhällen och korporationer hedrade honom. Därför är det hädanefter aldrig mera
tal om en ambetsmannautnämning genom senaten. Ja, till och med i straffrätten fick
kejsarens nya ställning sitt särskilda uttryck därigenom, att intet stånd numera var
vid majestätsprocesser skyddadt mot användningen af tortyr. Gentemot »herren» är
äfven den högst stående blott en tjenare liksom alla de andra. Synnerligen
betecknande är slutligen det systematiska framdragandet af jurister. Så blef t. ex.
Papi-nianus icke blott gardesprefekt utan fick äfven plats i kejserliga rådet. Dessa jurister
hafva utarbetat och utvecklat den stats- och rättsteori, som bildar den monarkiska
statsabsolutismens juridiska grundval.
För juristernas teori är principatets traditionella härledning ur folksuveräniteten
helt enkelt en historisk reminiscens. Folksuveränitetens organer, folkförsamlingarne
och senaten, hafva, enligt Ulpiani i pandekterna upptagna teori, genom den lag,
genom hvilken imperiet uppdrogs åt princeps, helt enkelt definitivt trädt tillbaka till
förmån för denna. Kejsarens vilja är utan vidare lag. Han är statens »konung»
och »herre». Därför heter också den lag, genom hvilken folket på honom öfverflyttar
sina suveränitetsrättigheter, lex regia eller en konungalag.
Det är helt och hållet i stil med systemet, när enligt historieskrifvaren Cassius
Dio den döende Severus säges hafva gifvit sönerna Caracalla och Geta följande
råd: »Våren eniga, gören soldaterna rika, men bekymren eder intet om de öfriga.»
Om också Caracalla (211-217) missaktade det första rådet och lät mörda brodern
och medregenten, så regerade han i desto större öfverensstämmelse med det andra
rådet. Vid sidan af den brutala maktkänslan förstummas all annan hänsyn, och det
är ett träffande yttrande, när man med tanke på hans afrikanske fader, syriska moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
