Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Soldatkejsardömet och dess betydelse för riksenheten och utvecklingen af den absoluta monarkien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SOLDATKEJSARDÖMET OCH UTVECKLINGEN AF DEN ABSOLUTA MONARKIEN. 547
och födelseort Lyon, har sagt, att han i sig förenade tre stammars laster: den galliska
lättfärdigheten, den afrikanska vildheten och det syriska spetsbofselementet.
I samma anda regerade efter mordet på Caracalla den emot mördaren och
efterträdaren Macrinus af en syrisk legion till imperator utropade fjortonårige
solgudsprästen Heliogabalus från Emesa (218-222). På samma gång antager med denne
skurk själfhärskardömet rent orientalisk prägel. Liksom den redan förut djupt
sjunkna senaten genom massupptagning af orientaler fullständigt förlorade sin
romerska prägel, så uppträdde numera icke heller kejsaren såsom en romersk
imperator utan i allo såsom en orientalisk sultan. Han uppträdde offentligen med
diademet och fordrade adoration. Senatorerna voro för honom intet annat än slafvar i
löga. På samma sätt antog hans hof ett österländskt utseende. Eunuck- och
harems-väsen florerade, och till sist måste Rom upplefva, att dess egen pontifex maximus
riktade ett slag åt ansiktet på alla nationella traditioner, då han formligen upphäfde
statskulten af Venus Coelestis eller Urania till förmån för sina asiatisk-afrikanska
gudomligheter, solguden från Emesa och Astarte. Rom fick upplefva det groteska
skådespelet af en förmälning mellan solguden och den från Karthago hemtade
himladrottningen, och till festen måste alla provinser sända bröllopsgåfvor. Vid detta tillfälle
strömmade asiaterna till Rom för att deltaga i firandet af sin guds upphöjelse i
världens hufvudstad, bland dem dyrkaren af den phrygiska solguden Attis, Aberkios
från Hieropolis, om hvars Romresa vi hafva ett vittnesbörd i den berömda inskrift,
som nu visas i Lateranen såsom grafskrift öfver en kristen biskop.
Mot denna orientalisering af Rom reste sig visserligen än en gång det
nationelit-romerska och det af senaten företrädda borgerliga och konstitutionella intresset.
Den efter Heliogabali mord på tronen upphöjde Alexander Severus (222-235) sökte
befordra denna strömning och på samma gång genom medgifvanden åt senaten
undandraga sig beroendet af praetorianerna och deras prefekt. Detta system har fått
sitt förhärligande i litteraturen genom det berömda. programtal, som senatorn och
historikern Cassius Dio lagt i Msecenas’ mun.
Men redan denna regering visar, att tiden för ett dylikt konstitutionellt regemente
längesedan var förbi. Upprepade myterier af gardet, för hvilka t. ex. gardesprefekten,
juristen Ulpianus, föll offer, och för hvilka äfven Cassius Dio måste vika från Rom,
vidare mångfaldiga militäruppror och upphöjelser af tronpretendenter genom
trupperna, slutligen den omilitäriske kejsarens störtande genom den krigsduglige
Maxi-minus, en thrakisk bondpojke, som tjenat sig upp från man i ledet, allt detta
lemnade kort före den romerska statens tusenårsjubileum icke mer något tvifvel öfrigt,
att den gamla författningen var död och att det på provinserna och på mer eller
mindre barbariska trupper stödda militärherradömet icke kunde afvändas.
Armeens rätt att tillsätta kejsare är efter Septimius Severus allmänt erkänd, en
rätt, som medförde de farligaste följder för monarkien och den af monarkien
representerade riksenheten. Då hvarje tanke på ett af samtliga arméer förrättadt val
var utesluten, så kunde hvilken truppafdelning som helst, som fick lust att göra en
kejsare, spela armeens roll och proklamera sin anförare såsom imperator, men detta
hade å andra sidan den oundvikliga följden, att sådana regeringar - Mommsen
kallar dem monarkiska karikatyrer - ej fingo lång varaktighet, eftersom de genast
framkallade protest från andra truppkårer och andra provinser. Därför inträdde till
sist allmänt kaos, hvarunder de olika armékårerna, generalerna, kejsaren,
gardesprefekten och senaten samt talrika motkejsare lågo i fejd inbördes. Ja, under den
allmänna förvirringen gick det så långt, att de genom tryckande skatter och det
allmänna eländet till uppror bragta bönderna i Gallien, de s. k. bagauderna, också
ut-korade åt sig en kejsare, medan å andra sidan i Egypten en rik storindustriidkare,
Firmus, som skröt öfver att han skulle kunna hålla en armé med inkomsten af
papper och lim, sträckte ut sina händer för att gripa efter kronan.
Detta tillstånd, som man träffande har betecknat såsom ett ständigt vacklande
mellan despotisk monarki och en anarkistisk beväpnad demokrati, var förkroppsligadt
i arméen. Därmed sammanhänger vidare, att nu äfven de sista resterna af
principatets traditioner försvunno ur hären, så att t. ex. den senatoriska aristokratien
af kejsar Gallienus uteslöts från militära ämbeten, hvilka i regel bortgåfvos åt per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
