Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
562 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
sande Moesien Singidunum (Belgrad), till hvilket nedefter floden en rad af befästa
platser anslöt sig, hvilka säkerställde detta Donaulandskaps romanisering.
Men i ännu högre grad än de flesta områden i norr var provinsen Afrika (Tripolis,
Tunes och östra Algeriet) ett godt fält för rornaniseringssträfvanden. Här hafva romarnes
kolonialpolitik och intensiva kulturarbete utfört ett civilisatoriskt verk af högsta rang.
Härigenom möjliggjordes ett storartadt bevattningssystem och genom detta ett
intensivt jordbruk i vidsträckta ödemarker, som förvandlades till yppiga sädesfält,
olivlundar och vinplanteringar, och landet öfversållades med vägar, byar, städer och
villor. Man har inför de ännu talrika resterna af all denna försvunna härlighet med
rätta gjort sig den frågan: »Hvad äro samtidens torftiga städer i jämförelse med de
gamla romarstäderna med deras kolonnkringbyggda torg, höga kapitolier,
marmorskim-rande tempel, triumfbågar, teatrar och bad?» Man tanke på de storartade ruinerna
efter det afrikanska Pompeji, det af Trajanus uppbyggda Theveste (Timgad)! Och
därjämte hade åt denna afrikanska kultur gifvits möjlighet att utvecklas i fred
genom det beundransvärdt väl anordnade systemet för skydd mot angrepp från de
vilda barbarstammarne, mot hvilka öfverallt vid öknens och Atlasbergets portar
skyddande skansar upprättats, hvilkas rester ännu i vår tid hafva visat
fransmännen vägarne för landets försvar. Dess kastell voro sinsemellan förenade genom
förträffliga vägar och förbundna med det af Hadrianus till legionsläger upphöjda
Lambsesis, hvaraf ännu i dag intressanta återstoder äro bevarade.
Hand i hand med denna rika kulturutveckling gick äfven här utbredandet af
stadsförfattningen och en så intensiv latinisfering, att feniciska språket nedsjönk till
en lokaldialekt och det berberska starkt tillbakaträngdes. Det latinska språket
utbredde sig här, såsom de talrika inskrifterna på vulgärlatin bevisa, änd^ ned till
samhällets lägre klasser. Därmed sammanhänger väl också delvis, att just i den
afrikanska litteraturen tidens mest på djupet gående religiösa rörelse, kristendomen,
fått ett särskildt lefvande uttryck. Just i Afrika, där man ju stod den från Orienten
härstammande kristendomen i inre afseende närmare än i den romerska Västern, blefvo
allra först de kristna skrifterna öfverflyttade på det öfverallt för massorna begripliga
latinet. Först genom denna latinisering kunde kristendomen blifva en världsreligion.
I stort sedt är ända till slutet af det tredje århundradet den kristna litteraturen, för
så vidt den är latinsk, också afrikansk. I det litterära meningsutbytet med den gamla
tron har Afrika uppställt de flesta och därtill de mest framstående kämparne, män
sådana som Tertullianus och Cyprianus, Arnobius, Lactantius och - den störste af alla
- Augustinus, hvars »Bekännelser» i högsta mening tillhöra världslitteraturen.
Beträffande den hellenistiska Östern fann Rom städernas själfförvaltning i
vidsträckt mån redan förverkligad, men det har dock äfven här med framgång
påbyggt och utvecklat det bestående genom att ytterligare utbreda den grekiska och
romerska stadsförfattningen, genom att utdela romersk medborgarrätt och
befordra hvarje slag af kulturarbete. Efter det republikanska systemets ekonomiska
vanstyrelse och de ödeläggande krigen under sista århundradet före Kr. betydde
kejsardömet äfven här en ny period af medborgerlig välfärd. Särskildt Asien,
»de 500 städernas provins», utmärkte sig genom blomstrande föreningsväsen och
offervilligt medborgarsinne hos enskilde, hos samhällen och hos provinslandtdagar,
hvilka icke heller här, om man bortser från deras befogenhet att besvära sig öfver
ståthållaren och att utdela hedersbevisningar, hade några politiska uppgifter, men i
många afseenden utvecklade en välsignelserik verksamhet för landets kultur. Otaliga
inskrifter, mynt och litterära vittnesbörd, t. ex. tal af den bekante vandrande talaren
Dion från Prusa (under Vespasianus och Trajanus) låta ett klart ljus falla på
stadsväsendets glänsande blomstring. Vidt och bredt i Mindre Asien och i Syrien intaga
i dag ödemarker eller eländiga byar och ruiner områden, hvilka fordom voro de
härligaste fruktlandskap, en gång fyllda af tusentals samhällen i blomstrande tillstånd.
Med rätta har Mommsen sagt, att man inför detta oerhörda förstörelseverk fylles
med en känsla af fasa och blygsel, om man framför ruinerna efter de gamla
kulturplatserna i Lykien, i Orontesdalen i Syrien, ja till och med i nordliga Arabien, jämför
kontrasten mellan den eländiga och sorgliga nutiden med den förgångna romartidens
glans och lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
