Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
564 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
värdefullaste, den egentliga lifsnerven: rot i folket själft och därmed också
möjligheten att förnyas och föryngras ur det nationellas outtömliga källa. Ju längre det
led, desto mer fick Italiens litterära produktion dela detta öde, ehuru landet ännu
under den första kejsartiden i den augustiska diktningen och med skalderna
Vergilius, Propertius och Ovidius hade en populär poesi.
Inom området af denna nivellerade kultur saknades den lifvande spänningen och
ömsesidiga befruktningen af de andliga krafterna genom samvaron af olika
folk-individualiteter och biidningssfärer. Till denna brist på nationell och folklig halt
kom vidare som ett förlamande moment frånvaron af den politiska friheten, den,
nästan mer än genom csesarerna, genom servilismen och det allmänna kryperiet stegrade
ingreppet på yttrandefriheten i tal och skrift och till sist såsom slutresultat af allt detta
saknaden af folkliga ideal,
af stora, hela folkets massa
besjälande tankar, som
hade kunnat vara värda en
nationell kraftansträngning.
Däraf kom den
tilltagande oförmågan hos denna
litterära kultur att fylla
folkens tanke- och känslovärld
med ett nytt innehåll och
att på den utöfva en
befruktande verksamhet, och
i närmaste sammanhang
med denna oförmåga ett
pedantiskt öfverskattande
af den formella
skolmässiga bildningen, en ren
ord-och stilkonst, som till sist
totalt förlorar känningen
med det verkliga lifvet,
predikar en trälaktig
efterhärm-ning af de gamla mönstren
och till sist lefver blott på
det förgångna.
Med den augustiska
epoken börjar en ny era af
poetiskt skapande. Men
trots allt välljud hos språket,
all skönhet i formen, all
finhet i tankar och känslor, träder dock redan här bristen på inre kraft och genialisk
ursprunglighet tydligt i dagen. Huru betecknande är det icke, att den man, i hvars
nationella epos tiden såg den upphöjdaste förklaring af det nya styrelsesättet, började
såsom efterhärmare af Theokritos’ idyller med eklogernas förkonstlade herdepoesi, som
på oss verkar nästan som rokokopoesi. Det är en romantisk-sentimental längtan efter
ett fridfullt naturlifs stilla, drömda lycka, en längtan, som onekligen verkar
dekadans-stämning. Visserligen har Vergilius senare i Georgica - trots förfelad form kanske
det bästa, som han åstadkom - funnit vida kraftigare toner och på samma gång
visat en finhet i poetisk känsla och sann naturuppfattning, som verkligen kommer
naturen innerligt nära. Men denna varma och äkta känsla träder sedan mycket
tillbaka i det stora epos, med hvilket han ställde sig i Caesars tjenst. Hela hans
tillvägagångssätt att - helt och hållet i tidens smak - förlägga en from, hederlig
heroisms sentimentala idyll till den äldsta romerska forntiden och att med denna utopi
och med Roms förmente stamfader sammanknyta imperatorn och hans hus innebär
dock något i hög grad förkonstladt. Likaså är diktens hjälte egentligen ytterst en
skapelse af reflektionen, och det torde knappast vara orättvist, att man om honom
sagt, att han i grund och botten vore blott en marionett i sin gudomliga moders
Musikalisk scen.
Pompejiansk väggmålning i Nationalmuseet i Neapel. Efter fotografi af Brogi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
