Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
568 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
Amoriner såsom apotekare.
Väggmålningsfris från Vettiernas hus i Pompeji
Hvad prosalitteraturen angår, så har den egentligen alltifrån början fått sin prägel
genom intensiv sträfvan efter en i möjligaste måtto glänsande retorisk stilisering. Af
denna sträfvan framgingo visserligen närmast verk af hög konstnärlig fulländning, men
följden blef dock i längden fördärflig därigenom, att å ena sidan gränsen alltmera
utplånades mellan poetiskt och prosaiskt uttryckssätt och å andra sidan en konstgjord
Idyfta framkallades mellan litteraturen och folkspråket, hvarigenom en fruktbärande
växelverkan mellan båda för framtiden omöjliggjordes.
Det är särdeles betecknande för hela tidsriktningen, att Quintilianus kallar
historien »en i viss mån upplöst dikt». I själfva verket beror det litterära värdet
hos Livii stora nationella historiska arbete, som behärskar den följande tiden,
väsentligen i det mästerskap, med hvilket han förstod att ur förhandenvarande
litterärt material utforma ett nytt konstnärligt helt, och i den konst, som han
ådagalägger, när han berättar. Denna konst har i själfva verket gjort sig gällande på
bekostnad af det vetenskapliga intresset och tillåter ej verklig forskning och kritik och
ett djupare pragmatiskt förstående. Äfven kejsartidens mest genialiske
historieskrifvare, Tacitus, skipar man rättvisa först då, när man söker förstå honom som
konstnär, ja, i viss mening som diktare.
Detta individuella drag bestämmer hos honom redan valet af ämne, som från en
annan, vetenskaplig ståndpunkt ter sig såsom en brist och ensidighet. Det
förhandenvarande tillståndet i folk- och statslif, författning, förvaltning, kultur,
provinsernas förhållanden, allt detta träder i hans framställning långt tillbaka för intresset
för det växlande förloppet af tilldragelserna och af människornas öden, för de
historiska personligheternas handlande och lidande midt ibland den alla mänskliga
afsikter så skoningslöst gäckande slumpens tillfälligheter. Den mänskliga tillvarons
oerhörda tragik, sådan som denna föreligger i denna sammanflätning af
människoödet med en blott alltför ofta rent förnuftsvidrig viljeriktning, och den mänskliga
individualitetens kamp med denna tillvarons fruktansvärda irrealitet, »förhållandet
mellan tillfällighet och karaktärsbildning», såsom Goethe framställer det i »Wilhelm
Meister» och Tacitus själf betecknar som en ömsesidig kraftmätning mellan den
historiska hjälten och Fortuna, - enligt Seneca ett skådespel för gudar, - det ar
detta, som Tacitus med den tragiske diktarens mästerskap framställer och som utgör
det fängslande momentet i hans berättelse. En äkta dramatisk verkan framkallar
han, när han låter det irrationella i det, som sker, på sätt och vis hypostasera sig
till en verkande kraft bakom historien och tingens föränderlighet - naturligtvis för
honom blott symboliskt - personifieras i Fortuna, den helleniska Tyche, åt hvilken -
ett betecknande sammanträffande! - Trajanus just då uppbyggt ett tempel i Rom.
Den romerska aristokratiens historia, sådan som den hos Tacitus på det
närmaste är sammanflätad med kejsarhistorien, fortgår helt och hållet inom
verkningskretsen för den demoniska makt, om hvars bärare en Senecas servilism har yttrat, att
Fortuna genom dennes mun förkunnar, hvad hon unnar de dödlige. Liksom en blind
naturkraft kan denna makt i hvilket ögonblick som helst bryta in öfver den enskilde
och förinta egendom, ära och lif. Ingen har djupare än Tacitus känt det oerhörda
trycket af detta sakernas läge, ingen har gifvit ett mera gripande uttryck däråt än
han. Och så själfva tragedierna högst uppe på tronen, hvilka den taciteiska konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
