Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN MATERIELLA OCH ANDLIGA KULTUREN.
573
Septimii Severi triumfbåge i Rom.
Efter fotografi af Anderson, Rom.
Det är också just detta, som kejsartidens grekiska renässans trots alla sina
brister får taga åt sig som en förblifvande berömmelse, att den i lära och efterdöme
insatt hela sin kraft på att upprätthålla det andliga sammanhanget med det högsta,
som antiken åstadkommit, och att troget förvara och från släkte till släkte öfverlemna
de oförgängiiga skatterna af Hellas’ klassiska litteratur. Det är ett verk af denna
renässans, att den attiska tragediens tre stora mästare och de attiska talarne räddats,
att vi i dag i stället för Menandros ega Aristophanes, i stället för epigonerna Ephoros
och Theopompos en Herodotos och en Thukydides. Därmed har den under en tid, då
den grekiska tankens ursprungliga friska klarhet mer och mer hotade att borttappas
under Orientens hårda omfamning, satt ett ideellt mål för hela den högre
undervisningen och skapat en enhetlig högre bildning, som drog inom sin verkningskrets
allt, som gjorde anspråk på att höja sig öfver det kälkborgerliga och som därför
också öfverlefvat den specifikt hedniska kulturen. Ty kristendomen skulle på förhand
hafva måst afstå från att blifva en bildningens religion, om den icke hade öfvertagit
denna det sofistiska bildningsväsendets organisation och till en viss grad själfva den
på systemet beroende bildningen. Det är alltså en historisk orättvisa, om man
alltjämt ensidigt tillskrifver kyrkan en förtjenst, som i sin egentligaste grund tillkommer
kejsartidens klassicism och dess skolväsen, nämligen att åtminstone delvis den
klassiska litteraturen räddats. Kyrkan kunde icke utan svåra olägenheter undandraga
sig att fullfölja denna uppgift, hvilken den för öfrigt löst ganska bristfälligt. Ty om
också kyrkan räddade icke så litet, så lät den också genom vederbörandes
okunnighet, likgiltighet eller fanatism mycket af den antika skolans ädla arf gå förloradt.
Huru betydelsefull alltså kejsartidens grekiska renässans än må té sig från denna
sida betraktad, så har den likväl icke varit i stånd att gifva den åldrande kulturen
en sak: skapande kraft och förmåga att framkalla en det andliga lifvets blomstring,
såsom 1500-talets renässans har mäktat. Visserligen kunde man till en viss grad
återupplifva de gamla konstformerna, men ej upplifva den gamla tidens anda, alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
