Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN MATERIELLA OCH ANDLIGA KULTUREN.
575
kanoniska läror, med en effektfull omstilisering af gamla tankar och popularisering af
filosofiska allmänsanningar i en förflackad allmänbildnings anda, hvarvid man
genom skenbart vetande och fraser ersätter tankens skärpa och begreppets klarhet och
känner sig tillfredsställd af en bekväm eklekticism och synkretism, med hvilka ett
konsekvent och själfständigt tänkande ej låter sig förenas.
Det är därför intet under, att i denna upplösningsprocess inom rent vetenskapligt
tänkande intresset för vinnandet af rent vetenskapliga resultat mer och mer trängdes
tillbaka af en riktning, som med sitt populära resonerande framför allt vände sig till
det praktiska lifvets frågor.
Såsom en äkta representant
för denna typ, författaren
af omkring sjuttio sådana
populärfilosofiska skrifter,
historikern Plutarchos,
träffande har anmärkt, synes
numera filosofiens egentliga
uppgift vara »att hela och
bota själens ^brister och
ohälsa». Man sysslar med
filosofi, såsom en stoas
politiske martyr,
HelvidiusPris-cus, uttrycker sig, »för att
vara rustad mot ödets slag».
Man tanke blott på det
oerhörda inflytande, som den
phrygiske slafven och
frigifne Epiktetos utöfvat,
hvars på tålamod och
försakelse grundade system
helt och hållet afstod från
sökandet efter teoretisk,
vetenskaplig grund.
Från allmänt mänsklig
ståndpunkt är denna
särskildt genom stoas mäktiga
filosofi representerade
riktning af det största intresse.
Samma Epiktetos har dock
uttalat det stora ordet, att
alla människor vore bröder,
som alla på samma sätt
hade Gud till fader. Tidens
Läkare, som förbinder en sårad.
Pompejiansk väggmålning i museet i Neapel. Foto. Brogi.
universalism och allmänna
humanitetsideer komma här
till uttryck i
utomordentligt sympatisk form. I denna anda hafva stoikerna, »dessa kristne ibland
hedningarne», såsom Goethe benämnt dem, oaflåtligen predikat allmän människokärlek,
människans plikter mot medmänniskan och emot samhället. De förkasta hämnden
och vedergällningen af ondt med ondt, de fordra ett sinnelag, som hellre lider orätt
än gör orätt. Deras mest glänsande representant under denna tid, Seneca, vill se
äfven det antika samhällets mest föraktade paria, slafven, insatt i sina
människorättigheter och uttalar mot gladiatorspelens brutalitet det härliga ordet, att människan
bör för människan vara någonting heligt (homo res sacra homini), väl det högsta,
som kan sägas om förhållandet mellan människa och människa.
Men huru betydande allt detta än är, så kan man å andra sidan ej frångå, att
äfven denna praktiska tendens hos tidens filosofi innebar en stor fara för dess
vjeten-skaplighet: den förminskade den kritiska motståndskraften mot de människohjärtats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
