Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
582 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
stjärnhimmelen nedstigne kejsaren-guden efter döden liksom Mithras vid slutet af sin
vädjobana på strålande quadriga åter färdas dit tillbaka för att såsom gud lefva bland
gudarne evinnerligen.
Ett annat bevis på orientalismens framsteg äro de framgångar, som under första
århundradets lopp, trots den utbredda antisemitismen, judendomens och senare
kristendomens propaganda hade att uppvisa,. Judendomen tog den tiden i förskingringen
en märklig ansats att utveckla sig från en folkreligion till en världsreligion, till en
art af filosofisk religion, såsom Josephus och den alexandrinske juden Philon uppfattade
den, hvilken senare är en typisk representant för den härskande synkretismen genom
sin sammansmältning, af Moses, Platonismen och stoa. Om kristendomen en lång tid
kunde ^utbreda sig utan att alltför häftigt anfäktas, så låg detta delvis just däri, att
den på visst sätt växte i judendomens skugga och sålunda ursprungligen gällde
såsom sekt af ett erkändt religionssamfund. Visserligen följde sedan inom
judendomen, i följd af den fruktansvärda nationella katastrofen, en radikal reaktion till
exklusivitet, men desto framgångsrikare har kristendomen, som efter apostelen Pauli
verksamhet omfattade »hela världen» såsom sitt missionsfält, vidare gått fram på sin
universella bana.
Redan omkring år 170 fick en framstående kristen i Rom det intrycket, att de
kristne voro talrikare än judarne. Något senare visar sig i Karthago och eljes i Afrika
kristendomen så utbredd, att Tertullianus rent ut kunde hotfullt hänvisa på de
kristnes öfverlägsna antal. I början af det tredje århundradet påvisar Origenes med
tillfredsställelse, att i den hellenistiska Östern kristendomen, som intill Marci Aurelii
tid öfvervägande varit en småfolkets religion och mestadels haft sina bekännare bland
slafvar, frigifne och handtverkare, funnit en allt större utbredning äfven bland de
högre och bildade klasserna. Vid århundradets slut, strax före den sista stora
förföljelsen, synas de kristna församlingarne efter Eusebios’ visserligen öfverdrifna
skildring så manstarka, att kyrkorna allestädes blefvo för små och nya måste uppföras.
Vi möta den såsom världskyrka organiserade nya religionens bekännare på alla
områden i lifvet ända upp till de högsta befattningarne vid hofvet, i förvaltningen, ja
- särskildt efter Gallienus - till och med bland armeens officerare. Kristendomen har
öfverflyglat all mysteriekult. Liksom Mithraskulten uppnådde sin höjdpunkt i tredje
århundradet, så har samma århundrade afgjort äfven kristendomens seger.
Detta är den tid, i hvilken det växande politiska och administrativa, sociala och
ekonomiska trycket och tusenfaldigt elände i gestalt af förhärjande farsoter,
barbarinvasioner och yttre och inre krig våldsamt hade stegrat den pessimistiska och
fata-listiska stämningen hos det åldrande kejsarrikets folk. Det går en oändlig längtan
genom denna förfallande värld, en längtan att komma ut ur tillvarons oerhörda
motsatser, ett högt stegradt, krampartadt tröstbehof, som längtade efter ett narkotiskt
medel för att i möjligaste mån döfva de smärtsamma ryckningarne i den oerhörda
sjukdomsprocessen hos en borttvinande värld. När därför den hårda, alltmer
hopplösa och dystra verkligheten icke kunde förläna denna tröst, så är det psykologiskt
fullt begripligt, att människans outrotliga behof af lycka tog sin tillflykt till fantasiens
rike och längtansfullt blickade efter en förlossning, som ofvanifrån skulle komma
öfver den trötta världen. Det är en formligen till passion stegrad längtan att med
transcendenta lifsvärden täcka den tilltagande bristen i räkningen med reella värden
och att genom de förra afvinna världen och lifvet en mening, med hvilken man
kunde lugna sig och få frid.
Med denna egendomligt passiva stämning, som är helt betecknande för den antika
kulturen i dess nedsjunkande till den orientaliska half kulturens nivå, sammanhänger
äfven den alltmer öfverhandtagande känslan af sedlig och andlig vanmakt, en känsla,
som, förtviflande om den egna kraften och förnuftets förmåga att uträtta något,
väntar all hjälp af öfvernaturliga krafter, under det att den antika kulturen i dess
fullhet och blomstring med sitt aktiva sätt att tänka hade lefvat för den öfvertygelsen,
att människan själf kunde höja sig öfver det sedliga och materiella eländet i världen
och blifva god genom egen kraft och eget tänkande. Hvilken oerhörd motsats
mellan den klassiska grekiska världens konstnärliga glädje öfver harmonien i kosmos,
öfver naturens och människokroppens skönhet å ena sidan och å andra sidan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
