Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
586 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
i Herren». Liksom Gud heter fader, så heta de i hans ställe stående likaledes fäder,
Mithrasprästerskapets förmän och de invigdes förstling, »medlaren» Helios. Här är
ock ett fadersförhållande, med hvilket äfven den - visserligen redan genom enheten
af ljus (Mithras) och sol (Helios) närliggande - mystiska tankeförbindelsen
sammanhänger, för hvilken samme Helios, som eljes, liksom de invigde, är son af Mithras,
tillika åter är den invigdes fader och således ett med fadern, Helios Mithras. Denna
unio mystica återkommer äfven i Dionysosmysterierna hos Dionysos-Zeus, i den
stoiska läran om eter- och solguden, som på samma gång är fader och son, och i den
kristna teologien. Johannesevangeliets sats: »Jag och Fadern äro ett» är alltså
äkta antik mysterietro.
För öfrigt är gudomen, till hvilker
den enskilde träder i ett särskildt personligt
förhållande genom sakramentet, i mången mysteriekult tänkt äfven såsom moder.
Man tanke på den i den hellenistisk-romerska världen dyrkade »Stora modern» och på
de eleusinska mysteriernas modergudom, allmodern, som uppträder till och med såsom
moder till Zeus, såsom gudamoder. Inom vissa mysteriekulter, t. ex. i nedre Italien,
förskaffar sig den invigde genom en sakramental akt den vissheten, att han än en
gång blifvit född af allmodern »såsom odödlig gud», d. v. s. att pånyttfödelsen till
ett kommande evigt lif är honom tillförsäkrad i egenskap af barn af denna
gudomliga moder.
Man ser, att äfven här egenskapen att vara Guds barn tillika uppfattades såsom
ett magiskt under af nyfödelse eller pånyttfödelse, genom hvilket en människa dör och
en ny födes. Därför spela i mysteriekulternas invigningsritualer bilderna af den troendes
död och pånyttfödelse en hufvudroll. Så förekom i Attis- och Isiskultens
invigningsceremonier en vandring till dödens land och tillbaka till ljuset, en färd till dödsriket
och en himmelsfärd. Det var likaledes bilder af döden och återfödelsen, som den i
Mithraskultens mysterier intagne vid sitt »själens uppstigande» fick skåda och hvilka
sedan återkomma i de kristna föreställningarne om den »gamla» och »nya» människan.
Dessa bilder blefvo emellertid särskildt egnade att göra intryck, och tron på den
i bilden skådade uppståndelsen och odödligheten fick större fasthet, när bild och tro
kunde anknyta till ett bestämdt fall eller snarare till något, som hölls för ett sådant,
till en för det antika tänkandet så karakteristisk prototypisk myt, enligt hvilken det,
som samtiden efterlängtade, redan förut en gång hade förverkligat sig i viss mån i
förebild, alltså här i en bestämd förebildlig personlighets död och återvändande till
lifvet. Därför står i de flesta mysteriekulters troscentrum en gud, som lider och
triumferar eller - och detta är regel - dör och är återuppstånden, är nedstigen till dödsriket
och sedan uppfaren till himmelen. Man tanke på den i Isiskulten förekommande klagan
öfver Osiris och på den fest, som af Attismysterna firades i mars månad: först en
sorgeklagan öfver hans död och därefter en jublande förkunnelse om hans
uppståndelse på tredje dagen; man tanke också på historien om Dionysos’ lidande, död och
pånyttfödelse, slutligen ock på de strider och lidanden, som Mithras hade att genomgå
intill sin återkomst till himmelen och hvilkas slut han före sin himmelsfärd firar
med en gemensam måltid tillsamman med dem, som delat hans vedermödor,
förebilden till de af hans troende till åminnelse firade kärleksmåltiderna. För de kristne
anknöto sig samma förhoppningar vid Jesu lidandeshistoria, vid berättelsen om hans
död och uppståndelse. Genom sakramentet blifva äfven här de troende ett med
guden för att dö med honom och med honom uppstå till ett evigt lif. Emedan,
såsom det heter hos Paulus, Kristus är i dem, emedan de med honom äro Guds barnr
och emedan enligt deras tro Kristus är uppstånden, så hafva de samma förhoppning
på odödlighet, som de öfriga mysteriekulternas bekännare på grund af samma
föreställning om sin gud. Det är alltså åter äkta antik mysterietro, när Paulus säger
till romarne, att de troende skola lefva med Kristus, emedan de dött med honom.
Liksom i de andra mysteriereligionerna den mystiska handlingen, den invigdes
(mystens) själs uppstigande till himmelen, har sin nödvändiga bakgrund i det förebildliga
gudomliga dramat, så är utan tvifvel den antika kristendomens egentliga evangelium,
d. v. s. det en antik mysteriereligion ensamt motsvarande evangeliet, just budskapet
om uppståndelsen. Också har kristendomen allt afgjordare utbildat denna sin karaktär
af mysteriereligion, sedan Jesu läras utveckling efter Pauli tid gått i denna riktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
