Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET RELIGIÖSA LIFVET. 595
hedniska filosofien dess starkaste vapen därigenom, att de till en del ställde sig på
dess egen grund. Liksom man i kulten kristnade polyteism och folktro, så kristnade
man också filosofien, i det att man vid sidan af t. ex. stoiska element intog i
kristendomens teologiska system äfven Platonismen, som med sina ur den orphiska mystiken
hemtade föreställningar om syndafall, bot och förlossning, om domen öfver de döde
och om strafforter under jorden, i själfva verket redan innehöll väsentliga
beståndsdelar af den nya tron.
Genom att på detta sätt systematiskt tillgodogöra sig platonismens tankar för
utvecklingen af den kyrkliga trosläran såsom supranaturalistisk rationalism, hvarvid man
visserligen åter mycket aflägsnade sig från Jesu ståndpunkt, skapade man sig en
metafysik, som åtminstone på den tiden kunde mäta sig med hvarje annan. Så
afgjordt än nyplatonikerna förkastade den kristna frälsningshistorien såsom
»främmande mytologiskt gods», kunde de likväl icke helt och hållet vägra sitt erkännande
åt den kristna filosofien, i hvilken deras egen mästare och lärofader lefde upp igen.
Deras store förkämpe Porphyrios, som utöfvat den skarpast tänkbara och delvis fullt
moderna kritik på kristologien och på det af kyrkan såsom »förutsägelse om Kristus»
sammanförda materialet, bekänner dock beträffande Origenes, att han tänker öfver
Gud och världen såsom en hellen.
Visserligen glömde man härvidlag, att det, som hos Platon väsentligen var liknelse
och myt, af det kyrkliga betraktelsesättet oriktigt uppfattades såsom dogm, att den
äkta helleniska filosofien på sin höjdpunkt varit en vetenskap om begripandet och
om förnuftets kritiska själfpröfning, men att kyrkans filosofi alltså, liksom
nyplato-nismen, i vetenskaplig mening öfver hufvud taget icke kunde framställa anspråk
på detta namn och slutligen att den helleniska vetenskapen för länge sedan hade
undandragit denna pseudofilosofi dess grund och stöd. Äkta hellenisk vetenskap
hade århundraden tidigare trängt jorden ur dess centrala ställning inom världsalltet
och ersatt den vulgära geocentriska uppfattningen med den heliocentriska, för hvilken
jorden är bland den oändliga mängden af världskroppar en försvinnande liten, i den
omätliga världsrymden kring en sol kretsande stjärna. Därmed var den
världsuppfattning oförenlig, som alldeles vände på förhållandet och ställde jorden i
världsalltets medelpunkt och lät hela världsplanen vara orienterad från denna medelpunkt.
Hela den dåtida lärobyggnaden inom teologien och dess topografi öfver himmel,
jord, skärseld och helvete var alltså redan från dess första stund öfvervunnen af den
grekiska vetenskapen och föråldrad.
Men hvad som från den helleniska kulturblomstringens ståndpunkt var ett fantom,
var icke längre så för den hellenistiska dekadansens senila vetenskap. Visserligen
var för en Celsus denna världsåsikt en antropomorfistisk myt, öfver hvilken han
skarpt nog uttalat sig i sitt »Sanna ord». Men detta var uppenbarligen icke det
stora flertalets mening. Äfven från det härskande ptolemeiska systemets ståndpunkt
var ingen mot denna lärobyggnad afgörande invändning möjlig. Tvärtom såg äfven
de »bildades» religion och hela den hedniska mystikens teologi efter Poseidonios’
tid (f 46 f. Kr.) alldeles på samma sätt som kyrkan i kosmos blott en byggnad
i flere våningar, i hvilken de olika eter- och luftregionerna voro uppfyllda med andar,
demonei, änglar, hjälpare, medlare och Guds sändebud och på hvars högsta
himmelska sfär den öfversta gudomligheten tronade, hvars relationer till de nedre
regionerna förmedlades genom beständigt upp- och nedstigande af dessa andar eller ock
genom gudamänniskor, som kommo ned till jorden för att senare genom en
himmelsfärd åter lyftas till deras höjd. Alla dessa föreställningar voro af den art, att
den till kristendomen öfvergångne hedningen utan vidare kunde medtaga dem från
sin förut omfattade religion och filosofi till den nya.
Det är därför icke förvånande, att i en tid, då de bildades religion var en dylik
blandning af monoteism och polydemonism, då filosofien var mystik, vetenskapen
blott eftersägande, de kyrkliga apologeterna äfven hos de bildade funno alltjämt
minskadt motstånd mot sin bevisning. Därtill kom, att det stora, hela riket omfattande
brödraförbund; till hvilket kristendomen mer och mer utformade sig i och med dess
församlingars fortskridande organisation och utbredning, i längden oemotståndligt
-drog äfven de bildade inom sin verkningskrets. Att organisation betyder makt, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
