Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STATEN OCH KRISTENDOMEN.
613
Fornkristlig sarkofag med bilder af de
döde och med bibliska framställningar.
Originalet i Lateranmuseet
i Rom.
samfund. Därunder organiserades kyrkan till en massornas kyrka och kunde
utveckla sin världsomfamnande organisation på ett sådant sätt, att kyrkan såsom
mäktig biskoplig konfederation formligen bildade en stat i staten. Det bör därför
icke förvåna, om en krigisk stämning härunder fick makt med särskildt den latinska
kristenheten och tog sig på ett mycket karakteristiskt sätt uttryck i Västerlandets
uppbyggelselitteratur å ena sidan i en stegrad fanatisk, å andra sidan i en skrytsam
ton. »Den kristne hotade att blifva en miles gloriosus», och på så godt som öppet
upproriskt tal sparades icke.
Sådant måste på en tid som Diocletiani regeringstid, hvilken just stod i begrepp
att systematiskt utbygga den absolutistiska statens allombjudande envåldsmakt,
nödvändigtvis föra till en konflikt (303). Emellertid voro förhållandena nu sådana,
att Diocletianus hade måst offra en stor del af sin bästa folkkraft, om han på detta
område hade velat draga de yttersta konsekvenserna af sitt system. Han fick göra
den erfarenheten, att trots mångfaldiga affall till och med energien hos en brutal
despotism och dess barbariska straffjustice förlamades mot den sega
sammanhållningen i denna väldiga organisation och mot de troendes glada frimodighet i
bekännelsen. I hvarje fall kan till och med den diocletianska förföljelsen i häftighet och
långvarighet icke jämföras med rysligheterna i en Torquemadas, en Peter Arbués’
och en Albas tillvägagående. Därför var det blott ett ofrånkomligt erkännande af
hela den dittills varande utvecklingen, när i Constantins och Licinii toleransedikt
(Milano 313) kristendomens likaberättigande med den gamla religionen offentligen
erkändes.
Det är begripligt, att kyrkan skulle såsom en ny Moses fira den man, Constantin
den Store, som afgjort striden mellan den gamla och den nya tron till den nyas
förmån, och att den anatoliska, armeniska och ryska kyrkan gjort honom till helgon.
I verkligheten har ingen i mindre grad förtjent denna hierarkiska stilisering än denne
samvetslöse våldsman, hvars bloddrypande egoism icke kände något högre mål än
makten, och som i hänsynslöst fullföljande af detta mål utgjutit strömmar af blod
och blifvit en bödel till och med för sina närmaste, för sonen Crispus, för gemålen
Fausta och - trots högtidlig ed - för sin svåger Licinius och för sin brorson, en
elfvaårig gosse! Här hafva vi exempel på en sedlig indifferentism, som principiellt
befann sig på andra sidan om godt och ondt och därför också faktiskt på förhand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
