Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
622 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
förande af toleransprincipen hade fordrat. Det var ett verkligt krigstillstånd, öfver
hvilket de hade minst skäl att beklaga sig, hvilka själfva aldrig varit villiga att föra
striden med andliga vapen.
Därför har Julianus betraktat det såsom en hufvuduppgift att i möjligaste mån
uttränga de kristne ur det offentliga lifvet och från den lärda undervisningen. På
ämbetsmannabanan gällde bekännelsen till den gamla religionen såsom en
rekommendation, och den, som trodde på gudarne, hade företräde framför kristna
medsö-kände. Julianus förklarade det vara en dårskap att låta föraktarne af tron på
gudarne utlägga och tolka klassikernas skrifter, hvilkas innehåll för honom delvis var
religiös trossak, som han icke ville utsätta för motståndarnes hån. Dessa borde
hellre gå i kyrkan och utlägga Matteus och Lukas. Tonen i detta yttrande är
betecknande för den retlighet, som stadigt tillväxte i och med lägets svårigheter. Denna
retlighet och en impulsiv naturell kommo honom ibland att till den grad glömma
sin värdighet som imperator, att han - såsom t. ex. i den mot antiochierna riktade
pamfletten »skägghataren» inlät sig i polemik med sina egna undersåtar.
Det är därför icke förvånande, att de kristna undersåtarne fingo den uppfattningen,
att de icke behandlades fullt honnett. Man beklagade sig öfver ämbetsmännen, att de
icke visade nödig energi vid beifrandet af den hedniska pöbelns våldsgärningar, som
skulle utgöra hämnd för all från de kristnes sida visad oginhet och förföljelse. Äfven
mot kejsaren själf uttalade man den anklagelsen, att han i sina domar oftare lät rättvisan
sitta emellan mot de kristna parterna, att hans uppträdande för de af den härskande
arianska kyrkan förföljda biskoparne, t. ex. biskop Athanasios’ återkallande, vore helt
enkelt en förhatlig åtgärd till kristendomens försvagande m. m. Det kan icke heller
betviflas, att många af dessa från kristet håll framställda klagomål voro befogade.
Jag erinrar om ett af kejsaren till Alexandrias folk ställdt edikt efter mordet på biskop
Georgios. Men lika säkert är, att mycket är tendentiöst vanställande och lögn.
Julianus själf har beklagat sig öfver ögontjenande eller kristendomsfientliga ämbetsmän
och upprepade gånger lagt myndigheterna på hjärtat »att icke skapa martyrer». Själf
har han vid mycket starka utmaningar, så t. ex. gentemot oförskämdheter af den
kristna befolkningen i Antiochia under hans tillfälliga vistelse därstädes, visat ett
ovanligt tålamod. Det fattas därför icke heller kristna röster, som erkänna hans
tolerans. Om de i denna helt enkelt se blott hyckleri, så låter sig detta förklara
därmed, att de själfva förkastade själfva tanken på tolerans såsom osedlig. En i
sanning sällsam logik, som brännmärker den hos en kristen härskare lofvärda
intoleransen såsom omoralisk hos en hednisk och af denne senare fordrar såsom något
alldeles sjelfklart den tolerans, som befanns förkastlig hos den förre. Detta är ett
betecknande symptom på den förvirring i de sedliga begreppen, som trädt oss till
mötes redan förut i de kristna uttalandena öfver Julianus.
Att Julianus icke kunde genomföra sin restaurationspolitik utan att därvid råka
i motsägelse med sin religiösa frihetsprincip, ingår såsom en beståndsdel i det
tragiska öde, som i det stora hela hvilar öfver hans lifsgärning. Det är ett ödesdigert
misstag, att han trodde sig kunna på nytt väcka lif i de gamla gudarnes kult, ty
detta problem var, såsom förhållandena då gestaltade sig, en fullkomligt olöslig
uppgift. En värld skilde Greklands gudar från den religionsfilosofiska lärobyggnad,
på hvilken Julianus trodde, från nyplatonismens himmel och den religiösa mystik,
i hvilken liksom i en stor allmän gudarnes skymning olympiernas lysande gestalter
hade förbleknat till abstrakta schemer. Zeus, Apollon, Dionysos, Åres, Hermes,
Aphrodite, Athene, med ett ord alla de härliga gestalter, som en gång klarseende
skaldeögon hade skådat, tedde sig nu i den julianska nyplantonismens metafysiska
begreppsdiktning såsom beröfvade all lefvande åskådlighet. De skola - så spekulerar denna
spiritualism alldeles som den kristna treenighetsteologien - framställa en
»mångfald utan delar och en enhet utan sammanblandning». På samma gång absorberas
de mer eller mindre af den allmänna solmonotheismen, till hvilken Julianus hade
stark böjelse liksom hela samtiden. De uppgå allesamman såsom delkrafter i Helios,
den synbara solens urbild. Men å andra sidan är denne Helios minst af allt den
äkta helleniska guden. Han är den stora mysteriereligionens Mithras, till hvars
invigda bekännare Julianus efter all sannolikhet hörde, liksom han också visar sig så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
