Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
624 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
redan under Valentinianus och Valens ett edikt, som förbjöd frambärandet af andra
offer än rökelseoffer. Detta var ett förbud, som sökte att från själfva roten förinta
gudarnes kult, som en gång för alla väsentligen var en offerkult, och att lamslå
prästerna i deras viktigaste funktioner. Ännu skarpare blefvo angreppen, när med
Theodosius ortodoxien kom till makten. Då kom det beryktade ediktet af år 380, i
hvilket kejsaren befallde, att alla undersåtar skulle antaga den katolska religionen
och de »dårar» och »vansinnige», som följde andra, »skändliga» läror, skulle dragas
till ansvar.
Staten ställde sig därmed på en ståndpunkt, som i sina följder kostat ett haf af .
blod och tårar. Staten glömde sin värdighet ända därhän, att den förnedrade sig
till att blifva ett organ åt den prästjargong, som i sitt blinda hat tillgriper medlet att
skymfa och misstänkliggöra dem, som hysa en annan tro. I det språk, som detta
från prästerligt håll inspirerade imperatorspåbud använder, talar redan den anda, som
kännetecknar så många csesarernas prästerliga efterträdares språk ända till den
afskyvärda satsen i den nyaste romerska katekesen, i hvilken protestantismen betecknas
såsom ett »kätterskt gift», som »mördar själarne och förstör moralen och all
auktoritet». I verkligheten har aldrig ett fruktansvärdare själamord föröfvats, aldrig en
större försyndelse begåtts mot sedligheten än genom den religionspolitik, som det
sönderfallande imperiets kejsarpapism efterlemnade såsom det mest ödesdigra arf åt
det romerska prästadömet och åt världen. Begreppet »katolicitet», sådant det nu
fastställdes af statsmakten, fördrog icke längre någon annan trosform; och
makthaf-varne framställde det oerhörda anspråket att med yttre mått och steg till innehållet
bestämma de af dem beroende människornas tro. Det starkare partiet, hvars
verktyg kejsarne nu blifvit, »de rättroendes kyrka», tillerkännes därjämte ega rätt att döma
i sin egen sak, och det är blott den naturliga konsekvensen af den här liksom öfverallt
eljes framträdande förvirringen i de sedliga begreppen, att en formlig rätt gifves att
förfölja på annat sätt tänkande. Men hvad kättare och hedningar under vissa
omständigheter hade att frukta af dessa »herdar», som enligt ett förut anfördt uttalande
af Augustinus »med gisslet borde drifva den vilsegångna boskapen tillbaka till
hjorden», inser man genom att aktgifva på den hetsande maning, Hieronymus
till-ropar mildare och fördragsammare präster, att man borde med järn sönderslå det
onyttiga kärilet och efter det Gamla Testamentets föreskrift utrota de »gudlöse», på
det att genom köttets tillspillogifvande åtminstone själen måtte räddas, hvilken i
annat fall, öfvergifven och naken, måste dväljas i afgrundens djupaste mörker. Att en
dylik vädjan till den råaste fanatismen fann blott alltför villiga öron, därför må
såsom exempel anföras den romerske biskopen Damasus, för hvilken hedningarne äro
»galna hundar» och som har det sorgliga modet att uppmana de misshandlade och
pinade till tacksamhet, emedan de genom tvånget kommit till sanningens kunskap.
Hedendomen träffades i sin rot genom indragningen af statsunderstödet, genom
konfiskationen af tempelgodsen och templens stängning och det med svåra straff förbundna
förbudet att ens beträda templen, ja, att blott blicka upp till en gudabild. Till och
med ur senatens samlingssal aflägsriades under kejsar Gratianus, den förste romerske
kejsare, som bortlade titeln pontifex maximus, segergudinnans, Victorias, altare och bild,
den urheliga symbolen af romersk storhet. I stort antal föllo de tempel, som
icke förvandlades till kyrkor, och själfva gudabilderna i grus och spillror, då staten
antingen lemnade de af klerikaier och munkar uppfanatiserade massornas
förstöringsraseri fria tyglar eller själf tog förstörelseverket i sin egen hand. Så begagnade
Alexandrias biskop, som svårt kränkt det hedniska folkets känslor genom offentlig
utställning af de heliga symbolerna från ett åt kyrkan skänkt Dionysostempel och
därigenom framkallat ett folkupplopp, detta tillfälle till att genomdrifva förstörandet af
samtliga tempel i Alexandria. Vid samma tid hemföll Serapis’ världsberömda
helgedom, Serapeion, åt förgängelsen, hvilket barbari Chrysostomos betecknar såsom
förintandet af »djäfvulens tyranni i Egypten». Detta exempel fann villig efterföljelse på
andra ställen. »Allt förintades och jämnades med jorden», nämner med stolthet en
kristen författare om en sådan stad, och en annan förmäler triumferande, att i
östrikets tre största städer, i Alexandria, i Antiochia och i Constantinopel, icke ett enda
tempel, icke ett enda altare stode upprätt. Hur man för öfrigt huserade i landet, där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
