Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det västromerska rikets fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
632 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
korns först under Wallia (från år 415), som utlemnade Placidia och själf trädde
i rikets tjenst och öfvertog bekämpandet af de i Gallien med våld inkomna
vandalerna, alanerna och sveberna, hvarför Honorius måste åt goterna öfverlemna
en stor del af Aquitanien, landet mellan Toulouse och Bordeaux.
Sedan griper rikets sönderfallande allt vidare omkring sig genom kolonisering af
barbarstammar, och Taciti profetiska ord börja gå i uppfyllelse: »hotande närmar
sig rikets öde». Liksom västgöterna måste äfven burgunderna och frankerna
upptagas i Gallien. Visserligen gällde de såsom foederati, kejsarens soldater, och deras
bosättning följde under den romerska inkvarteringens form, hvarvid tredjedelen af
huset tillföll soldaten, här blott med det tillägget, att äfven tredjedelen af jorden
skulle följa med, eftersom det vore fråga om långvarig inkvartering. Äfven deras förare
och konungar skulle vara endast generaler i kejsarens tjenst. Men denna form blef
äfven här alltför lätt illusorisk, och de federerade blefvo fiender, så snart rikets
finansnöd icke tillät tillfredsställandet af deras fördragsmässiga anspråk. Om detta
till trots under Valentinianus III, son af Placidia i hennes andra gifte, rikets superiorilet
nödtorftigt kunde upprätthållas gentemot goter, franker och burgunder, så hade man
härför att tacka uteslutande riksfältherren Aétii diplomati, Stammarnes ömsesidiga
rivalitet och ytterligare den omständigheten, att Aétius mot germanerna kunde utspela
en ytterst farlig fiende, nämligen de mongoliska hunnerna. som då framträngt ända till
Rhen. Med deras hjälp nedslog han nästan till förintelse de mellan Worms och
Speier boende burgunderna. Men denna katastrof, om hvilken en efterklang
förnimmes i Nibelungenlied, hindrade dock icke, att burgunderna efteråt voro tillräckligt
talrika för att hos Aétius utverka sig tillstånd till bosättning i Savoyen (443), där en
särskild burgundstat höll sig i nästan hundra år.
Visserligen återförde den genom Attilas eröfringslystnad både för romare och
germaner lika fruktade hunnerfaran de federerade till deras förbundsplikt, så att
Aétius i förening med västgoter, franker, burgunder och sakser kunde leverera
Attila en väldig drabbning (vid Troyes 451), som tvang den fruktade hunnerhöfdingen
till återtåg. Men när Attila snart efter ett fruktlöst angrepp på Italien dog (453)
och hunnernas rike sönderföll, var det icke längre möjligt att hålla riket ihop. Från
Donau utbredde sig de såsom federerade i Pannonien upptagna östgoterna, Rsetien och
Noricum förlorades till alemanner, thuringar, heruler, rugier m. fl. Om denna
katastrof kunna vi göra oss en ganska noggrann föreställning genom läsningen af den
helige Severini lefvernesbeskrifning. Vid Rhöne utbredde sig burgunderna, i södra
delen af Gallien och i Spanien västgöterna, slutligen frankerna i norra delen af
Gallien. Frankerna togo under sin konung Chlodvig den sista ännu af en romare,
Syagrius, innehafda resten af Gallien (mellan Somme, Loire och Seine) i besittning
och gjorde därmed definitivt slut på det romerska herraväldet på andra sidan
Alperna (486).
Icke ens i Italien förmådde det till tomma formler förvandlade kejsardömet att
sätta gräns för den allmänna upplösningen. Där rådde ett tillstånd af fullkomlig
vanmakt och oreda, som till fullo belyses af det förhållandet, att vandalkonungen
Geiserich icke blott intog rikets sista bålverk i Afrika, Karthago, utan äfven kunde
nästan utan motstånd eröfra Rom och aftaga med rikt byte. Själfva kejsarkronan
var efter Valentiniani våldsamma slut (455) en lekboll i händerna på germankonungarne,
på germansk-hunniska trupper och deras ledare. Efter hvarandra och i raskt
afväx-lande följd till- och afsattes kejsare af västgotakonungen, af de germanska
generalerna och »patricierna», sveben Ricimer och burgundern Gundobad, liksom ock
af den från hunnisk tjenst till romersk härförare och »patricier» befordrade
pan-noniern Orestes, eller ock fördes regeringen af dem i kejsarens ställe, till dess att
den siste af dessa skuggkejsare, den af sin fader på tronen uppsatte gossen Romulus,
med tillnamnet Augustulus (den lille kejsaren), af de germanska legotrupperna, af
heruler, skirer, turcilinger, rugier och deras general Odovakar afsattes från sin
värdighet och förvisades till ett landtgods i Campanien (476). Den siste imperatorn,
son af en förutvarande sekreterare hos hunnern Attila och pensionär hos en germansk
krigsman, Italien i en germansk soldatesks våld, som nu också här genomdref, hvad
de federerade i provinsen för länge sedan utverkat och hvad de förgäfves hade fordrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
