Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Början af folkvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
Donau. Den kyrkliga traditionen har utsmyckat detta första världshistoriska upp-
trädande af Petri efterföljare.
Attila lurade, lik en sårad tiger, i sitt bakhåll. Misslyckandet grämde honom
in till märgen. Han dog plötsligt år 453. Världen andades ut, »Guds gissel» låg
sönderbrutet. Med Attila gick hunnernas världsmakt under. Hans söner råkade i
strid med hvarandra, och de underlydande folken reste sig djärft och besegrade sina
forna herrar vid floden Neda (Pannonien). Hunnerna återvände till Svarta hafvets
kuster, och i deras forna * besittningar återtogo germanerna herraväldet. Gepiderna
intogo Dacien och en del af Ungern. Pannonien besattes af goterna med kejsarens
tillåtelse. Rugierna, herulerna och skirerna synas hafva erhållit land dels i norra
Bayern och Österrike, dels i Thracien. Langobarderna höllo sig kvar i Mähren och
södra Schlesien.
Rike och kristendom voro räddade, och Aétius ansågs som situationens herre.
Den dådlystne västgotakonungen Thorismund blef dödad af sina bröder år 453, och
en af dem, den romarvänlige Theoderich II, besteg tronen. Måhända medverkade
Aétius härvid. Dennes anseende och själfkänsla tilltogo, och han var nära målet för
sin ärelystnad, då Valentinianus III år 455 lät mörda honom. Några månader senare
föll mördaren offer för blodshämnd, som utkräfdes af tvenne Aétii stridskamrater
på själfva Marsfältet. Nu bröt olyckan fullständigt lös, ty med Valentinianus dog
den siste ättlingen af en släkt, som med arfsrätt innehade tronen. Germanerna an-
sågo sig lösta från sina förbindelser. Frariker, alemanner, burgunder och till och med
saksare trängde fram. Västgöterna voro ej att lita på. I de romerska provinserna
utbröto militäruppror. Framför andra hade vandalerna utnyttjat tiden för att ut-
vidga sitt herravälde. De öfverrumplade Karthago och slogo sig åter på sjöröfveri.
Ett fredsslut af år 442 delade Afrika mellan Geiserich och kejsaren. Sedan dess sökte
Geiserich hålla fred med Rom. Han upphörde med att förfölja katolikerna och till-
lät, år 454, att biskopsstolen i Karthago ånyo besattes. Då inträffade Valentiniani
död. Under förevändning att vilja uppträda som theodosiska husets hämnare steg
Geiserich ombord. Han landade vid Tibern och besatte år 455 hufvudstaden, som
var blottad på försvar. Han lät plundra staden under 14 dagars tid och tvang kejsar-
dottern Eudoxia att taga hans son Hunerich till äkta. Rom förmådde icke öfvervinna
»vandalismen». Det begynte blifva öde, en förgången storhets tysta graf. Det hade
på länge ej varit rikets medelpunkt. Rikets öfverbefälhafvare Avitus fick understöd
af västgöterna och utropades till kejsare i Gallien. Han öfverlemnade armeen åt
Ricimer, hvars fader härstammade från svebernas kungliga släkt, och hvars moder
härstammade från västgöterna. Ricimer slog vandalerna på Sicilien och i de corsi-
canska farvattnen. Därefter reste han sig mot kejsaren, som han besegrade och stör-
tade. I det östromerska riket dog kejsar Marcianus. Därmed var Ricimer rikets
herre. Germanerna, som sedan länge varit i besittning af den verkliga makten, voro
nu beredda att öppet utöfva den. Under sexton år skedde detta genom Ricimer, dock
icke så att han själf blef kejsare, utan så .att han som »kejsarmakare» upphöjde osjälf-
ständiga bärare af kronan.
Den nye härskaren var en högt begåfvad man i en urartad tid. Han var krigisk,
kraftig, lidelsefull, äregirig, slug och själfvisk, utan fruktan för Gud och människor.
Han var slug nog att skaffa sig ett erkännande till namnet af härskaren öfver det
östromerska riket, och stödd härpå kunde han i själfva verket göra hvad han be-
hagade. Ricimers gunstling Majorianus erhöll först purpurn. Denne visade sig
vara en dugande furste, som besegrade en vandalisk flotta, galliska partigängare, bur-
gunder och västgöter och försökte återföra dem till deras plikter gentemot riket. Men
så misslyckades ett företag mot Geiserich, hvarefter han under ett soldatupplopp öfver-
fölls och mördades. Nu gällde det att upphöja medgörligare verktyg. Därför har
också efter Majorianus ingen kejsare beträdt gallisk eller spansk mark, utan romer-
ska härförare måste under stora ansträngningar söka upprätthålla rikets anseende och
myndighet. Den duglige Aegidius i Gallien ville icke erkänna den nye skenkejsaren.
Västgöterna bemäktigade sig den viktiga staden Narbonne. Ett krig utbröt, hvar-
under Aegidius omkom år 464, efterlemnande sonen Syagrius såsom arftagare till
många bekymmer. Franker framträngde ända till Loire, hvarest de stötte på sak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
