Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Det vandaliska riket i Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VARDÄLISKH
RIKCT
I
Vandalernas historia öfverensstämmer
med deras oroliga, vilda skaplynne. Under
Afrikas heta sol utvecklade de sig hastigt,
men de dukade också hastigt under. Den
romerska provinsen Afrika var fruktbar och
folkrik, ett kulturens sanna hemland, världens trädgård så att säga, som försåg en stor
del af Medelhafsmarknaden med grönsaker, frukter och spannmål. Säden gaf ända till
150:de kornet. Till kejsar Nero öfversändes en gång 360 sädesstånd, som uppvuxit ur ett
enda korn. Vinstocken gaf skörd två gånger årligen. Karthago kunde i omfång nästan
mäta sig med Rom och räknade omkring en million invånare. Allestädes var landet tätt
uppfylldt med städer, och där funnos omkring 600 biskopsstift. Krafvet på konstfärdighet
var kraftigt, den kyrkliga litteraturen betydande. Det förra nådde sin höjdpunkt i alster
tillhörande förfallets tid, den senare i den helige Augustini skrifter. Vid sidan af de
romaniserade och romerska provinsborna bibehöll sig den gamla infödda befolkningen,
som dock efter hand dukade under för världsrikets inflytande. Helt annorlunda förhöll
det sig med Mauretanien (Marokko). Här inskränkte sig det romerska inflytandet till
kustlandet och städerna. För öfrigt var Rom oförmöget att där möta ett kraftigt angrepp.
Men just härifrån skedde ett sådant genom vandalerna, såsom vi redan sett, och
det på en dit, då kampen mellan Aétius och Bonifatius förlamade rikets militära
kraft. Genom freden af år 435 fingo vandalerna bekräftelse på sina eröfringar. Nu
tvingade de Karthago till underkastelse och gjorde det till det nya rikets hufvudstad.
Dådlystna och giriga efter byte, gåfvo sig vandalerna ut på hafvet. Slutligen härskade
Geiserich från Cyrenes gränser till Herkules’ stöder, på Sicilien, Sardinien, Corsica,
och Balearerna. Vandalriket blef en stormakt vid Medelhafvet, hvars härskare redan
kastade sina blickar på Italien. Öster- och Västerlandet förenade sig till ett gemen-
samt krigiskt företag och hotade Karthago med en stark flotta. En mörk natt öfver-
föll Geiserich densamma och tillintetgjorde den.
Men konungen begynte åldras, och vandalernas styrka utsinade hastigt. År 474
afslöts den s. k. eviga freden med det östromerska riket, och äfven med Odovakar i
det västromerska riket träffades en öfverenskommelse. Kort därefter, i januari 477,
dog Geiserich vid hög ålder. Jämte Theoderich den Store ansågs han som den äldre
medeltidens mest betydande germankonung. Båda voro stora som krigare och stats-
grundläggare, båda hafva utmärkt sig i lagstiftningen och förvaltningen. Vandalerna
och de germanfolk, som uppgått i dem, skola vid landstigningen hafva uppgått till
80,000. Antalet ökades till 200,000, bland dem omkr. 40,000 krigare, ett obetydligt antal
för ett så stort landområde. I spetsen för staten stod konungen, i hvars hand all
makt var samlad genom föreningen af det germanska härkonungadömet med romersk
imperatorsmyndighet. Den fordom inflytelserika bördsadelns makt hade brutits af
Geiserich, och förvaltningen, rättskipningen och ledningen af hären voro öfverlemnade
åt en ur de fries klass uttagen ämbetsadel. Eljest var den romerska förvaltningen
bibehållen, till och med post- och kurirväsendet. För att göra regeringsmakten oinskränkt
berÖfvade Geiserich folket rätten att medverka vid tronföljarval. Han bestämde, att
kronan alltid skulle öfvergå på härskarhusets äldste medlem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
