Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL l 3: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
slaven Adalbert, den tyske Bruno från Querfurt och den unge kejsar Otto. Denna
mystiska makt vann utbredning äfven eljest i Rom och Italien. Dess ifrigaste repre-
sentant var Romuald i Ravenna, stiftaren af kongregationen i Camaldoli. ° Men äfven
andra makter härskade i Rom och Italien: stora och små furstar och partiledare,
stormännen i Rom, Pavia, Milano, Venedig, Capua, Amalfi, Salerno, grekerna och
snart äfven normanderna och saracenerna. Deras inbördes afundsjuka och maktbegär
bestämde händelsernas gång. Den kejserliga makten, som ville behärska dem,
var som ett parti bland alla öfriga, visserligen ett mäktigt parti, men dock endast
då och då ingripande på afstånd.
Henrik II själf stod nära denna kyrkliga rörelse utan att dock låta behärska sig
af den i sina politiska åtgöranden. Med stor frihet och helt och hållet i den öfver-
tygelsen, att det var konungens rätt, förfogade han öfver kyrkogodsen och de kyrk-
liga ämbetena. Han drog sig icke en gång för att ingå förbund med de hedniska
lutitzerna mot Polens hertig Boleslaw, som af många prisades som en trons försva-
rare. Sin kyrkliga ifver ådagalade Henrik genom grundläggande af biskopsdömet
Bamberg, som han rikt utrustade af egna tillgångar, och genom understödjande af
det kyrkliga reformpartiet, som dock bestred konungens rätt öfver kyrkan. Han
understödde vidare påfven i dennes försök att göra ärkebiskop Aribo af Mainz bero-
ende af Rom i en angelägenhet, där den tyska kyrkan menade sig hafva bestäm-
manderätt. Anledningen till striden var ett af dessa sorgliga fall, då kyrkan störde
friden i ett lyckligt äktenskap med stöd af sina teorier om äktenskapshinder, hvilka
stodo i motsägelse till folkets sed och sunda instinkt. Grefve Otto af Hammerstein
ville icke låta skilja sig från sin gemål, ehuru en synod förklarat, att äktenskapet
stred mot kyrkans lag på grund af för nära släktskap. Kejsaren hade själf eröfrat
borgen, i hvilken grefven försvarade sig, men grefvinnan fortsatte striden, i det hon
vädjade från biskoparnes utslag till påfven.
Nu hade ärkebiskopen af Mainz i augusti 1023 på en provinsialsynod i Seligen-
stadt låtit kungöra en förordning, som väsentligen försvårade ett vad från ett utslag
af biskoparne till påfven. Denne grep gärna tillfället att visa ärkebiskopen af Mainz
och jämte honom den tyska kyrkan, att de hade en herre öfver sig. Och den tyske
konungen Henrik II understödde påfven i detta anspråk, som emellertid förskaffade
påfven ett utomordentligt farligt inflytande gentemot konungen. Aribo fogade sig
icke, och nu uppstod ett liknande förhållande som 20 år förut mellan påfven Syl-
vester och Willigis af Mainz. Äfven lösningen af konflikten upprepade sig. Kejsare
och påfve dogo 1024, och den nye konungen, Konrad II, valdes väsentligen tack vare
ärkebiskop Aribo af Mainz, som i striden mot Rom understöddes af de tyska bisko-
parnes flertal. Men ånyo försummades ett tillfälle att i lag fastslå den tyska kyr-
kans själf ständighet och draga gränserna för påfvens inflytande.
Den nye konungen Konrad II:s regering (1024-1039) var kraftig och rik på enstaka
framgångar. Bland alla hans strider med upproriska vasaller är det i synnerhet en,
som efterlämnat ett utomordentligt starkt intryck. Hans styfson Ernst af Schwaben
gjorde uppror på grund af de anspråk, han hade på konungariket Burgund. Men kej-
sar Henrik II hade afslutat en öfverenskommelse med den siste konungen af Bur-
gund, och med stöd af densamma gjorde konung Konrad anspråk på landet för
rikets räkning. Sång och saga hafva sysselsatt sig med konungasonens öde, och i
Uhlands liffulla drama få vi en bild af de förvirrade förhållandena i länsstaten, som
drefvo mången dugande man till strid mot konung och rike, hvars prydnad och stöd
han kunnat vara.
Vid östra gränsen återvann Konrad efter växlingsrika strider med Ungern, Böh-
men och Polen de genom freden i Bautzen afträdda gränslanden (Lausitz) och nöd-
gade hertigarne af Polen och Böhmen att erkänna den tyske konungens länshöghet.
Konrad öfverlemnade Mark Schleswig till den danske konungen för att få fred vid
norra gränsen, och man har ingen rätt att tadla honom därför. Man bär icke se
på denna sak med våra ögon. Däremot försvarade konung Konrad sin öfverhöghet
i Burgund. Detta förhållande har på mångfaldigt sätt varit af betydelse, om också
Konrads inflytande i Burgund icke var synnerligen stort, och hans makt för den skull
föga stärktes genom dess förvärf. De burgundiska kronogodsen voro nämligen för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
