Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TYSKA KONUNGARNES IMPERIUM INTILL 1197. 183
andra grupper sinsemellan. De olyckliga förhållanden, som följa med städer som
politiska enheter, och som man känner från den grekiska historien, upprepade sig nu.
Förhållandena i en stad äro för små för att kunna hålla de politiska intressena och
sträfvandena fria från det fördärfliga inflytandet af personliga hänsyn. Sjöstäderna
Venedig, Genua och Pisa erbjuda dock drag af storhet i sin utvecklingshistoria. Venedig
var oberoende af riket Italien och har än i strid, än i förbund med grekerna och
saracenerna utvidgat sin handel och grundat en betydande maktställning. Förbindelsen
med det tyska riket var mycket lös. Dock skickade Venedig 1154 sändebud till
kejsar Fredriks läger för att förnya de gamla fördragen. Genua täflade med Pisa.
Det behärskade det forna grefskapet, där staden låg, eller sökte behärska det. För-
hållandet mellan landskapet och staden var så ordnadt, att det förra ej ansågs under-
dånigt under staden, utan dess invånare kunde svära borgared och åtnjuta borgarrätt
i Genua utan att lefva inom dess murar. Landskapet blef stad. Genua hade redan
förvärfvat eller usurperat alla väsentliga höghetsrättigheter, då kejsar Fredrik ingrep
i öfre Italiens förhållanden. Genom privilegier tillförsäkrade han staden besittningen
af dess område och de höghetsrättigheter, som den utöfvade inom detsamma, i det
han tilldelade staden dessa höghetsrättigheter såsom län af riket.
Genua styrdes denna tid enligt en i germansk anda utvecklad republikansk för-
fattning, som h vilade på ett edsförbund af borgare, kalladt compagna. l spetsen stodo
valda föreståndare, konsuler, som ombyttes hvarje år. Men härvid utbildade sig
partier, som kämpade om konsulatet och sökte behålla det för sin räkning. Genua
sökte undgå denna olägenhet genom att öfverlemna regeringen åt en borgare från en
annan stad i stället för att välja en konsul inom sitt eget borgerskap. Han aflönades
af Genua och utnämndes för ett år i sänder. Hans titel var podestå. Vid årets slut var
han skyldig att aflägga räkenskap. Podestån utöfvade äfven den högsta domsrätten i Genua
med kringliggande område. En utomordentlig befogenhet var lagd i hans hand, men
inskränkningen af hans ämbetsförvaltning till ett år jämte skyldigheten att aflägga
räkenskap förebyggde hvarje missbruk af makten. Det af framstående borgare sam-
mansatta rådskollegiet var en kvarlefva efter den gamla konsulatförfattningen. Det
kallades consilium och utgjorde podeståns råd. Likaså fortlefde parlamentum, den
allmänna borgarförsamlingen, där hvarje borgare var förpliktad att inställa sig i
öfverensstämmelse med en urgammal grundsats i den germanska statsordningen, som
ju utgjorde grundvalen för det nya politiska lifvet i Italien. En klocka kallade bor-
garne till sammankomsterna. Denna regering genom främmande borgare, som endast
i början någon gång omväxlade med val af konsuler, egde bestånd ända till 1257
och lyckades hela denna tid att upprätthålla den inre freden. På likartadt sätt
utvecklade sig författningen i de andra städerna. Roms statsskick röjde reminiscenser
från antiken.
Fredrik gjorde intet försök att bekämpa denna utveckling och påtvinga städerna
en annan författning. Han sökte blott hålla dem till lydnad och ville fritt förfoga
öfver deras maktmedel. Men det är sannolikt, att städernas kraftiga utveckling väckte
hans misstro och missnöje, ty den stod med sina nya former för lif och arbete i
bjärt motsats till rikets sociala och rättsliga ordningar, som fullständigt behärskades
af adel och präster. I flere afseenden måste påfven och kejsaren känna sig som bunds-
förvanter gentemot städerna, ett förhållande som ibland hade politiska följder. Kejsar
Fredrik tillbakavisade romarne, när de fördrefvo påfven och för sin stads räkning
gjorde anspråk på rätten att förfoga öfver kejsarkronan. Han ville icke ens utnyttja
dessa händelser för att göra påfven fogligare. Han till och med utlemnade till påfven
själfva anföraren för resningen, Arnold af Brescia. Det är förklarligt, att han
snarare hämmade än befordrade den oroliga jäsningen bland Roms borgare, liksom
det är ett bevis på hans statsmannabegåthing, att han längre fram närmade sig
städerna och slutligen slöt fred med dem i Konstanz.
Fredrik I Barbarossa var icke någon lagstiftare i stor stil. Han gick icke i spetsen
för utvecklingen men han har varit med om att visa väg och mål för tidens
jäsande idéer. Det privilegium, som han förlänade hertigdömet Österrike, befordrade
icke endast här uppkomsten af dess senare landshöghet, utan verkade i lika riktning
på alla territorierna. Ännu betydelsefullare för rikets omgestaltning skulle de rättigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
