Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13:DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
område. Då hertig Fredrik, den siste af huset Babenberg, föll i striden utan att
efterlemna någon arfvinge, försökte Bela att underlägga sig en del af de österrikiska
landen. Därvid stötte han ihop med Ottokar af Böhmen. Denne liksom Bela IV
af Ungern var en framstående, begåfvad furste. Bägge sökte höja sina lands kultur
och maktmedel genom tyska kolonister, särskildt genom omsorg om de af dessa
grundlagda städerna. Bägge sträfvade att utvidga sina riken, och den siste Baben-
bergarens besittningar, till hvilka ingen arfvinge fanns, erbjödo bägge ett tillfälle
i därtill. Hur många vänskapliga förbindelser de än eljest hade med hvarandra, så
hindrade de hvarandra ömsesidigt i sin utrikes politik. Ottokar af Böhmen tvingade
Ungern att släppa Steiermark, som det hade ockuperat för flere år sedan, och Belas
sonson, konung Ladislaus, understödde Rudolf af Habsburg i striden vid Diirnkrut
den 26 augusti 1278 mot Ottokar af Böhmen och förhjälpte honom till segern. Detta
var ett af de viktigaste afgörandena i dessa östra lands och för öfrigt i hela det
europeiska statssystemets historia. Ottokar ville uppbygga ett stort rike på grund-
valen af Böhmen, dock icke med företräde för tjechisk nationalitet, utan för tyskt
språk och tysk kultur. Hade han därtill vunnit kejsarkronan, hade en utveckling
kunnat tänkas liknande den under den habsburgska dynastien, men det är blott
ovissa antaganden. I hvarje fall har Ungern genom att understödja Budolf af Habs-
burg utöfvat ett stort inflytande på det europeiska statssystemet. Man får ej låta
missleda sig däraf, att Ungern, då för tiden befann sig i stor förvirring och svaghet.
Till och med en så betydande furste som Bela IV var ur stånd att afstyra om också
blott de värsta våldsamheterna och måste tillgripa de mest förtviflade medel för att
hålla sig kvar på tronen.
Bela IV räddade sitt land ur den nöd, hvari mongolerna bragt detsamma, och
häfdade med framgång Ungerns intressen i Dalmatien gentemot Venedig, och genom
befordrandet af den tyska kolonisationen och stadsväsendet tillförde han landet de
värdefullaste krafter och öppnade inkomstkällor för den kungliga skattkammaren,
som voro så mycket viktigare, ju fullständigare adeln och kyrkan visste att undan-
draga sig alla bördor.
Men den rebelliska adeln, de delvis ännu hedniska och i stort sedt fullkomligt
barbariska kumanerna och andra oppositionselement funno en medelpunkt och
anförare i Belas son, Stefan V, som återföll i det gamla magyariska barbariet. Fadern
hade till sist öfverlemnat till honom Rumänien och Siebenburgen såsom nästan
själfständiga herradömen, men det blef ändock ingen riktig fred. Med knapp nöd
kunde öppet krig undvikas. Konungamakten miste därvid nästan all myndighet
öfver den trotsiga adeln, som i fördraget af 1262 fick frihet att ansluta sig till
fadern eller sonen. Biskoparne skulle vaka öfver freden och garantera densamma,
hvarigenom de blefvo ställda som domare öfver de båda konungarne i de för
närvarande mest brännande frågorna. Ändtligen fann sig konung Bela nödsakad
att bedja påfven att med kyrkans straff skrämma den obändige sonen. Emellertid
vardt ordningen visst icke återställd härigenom, hvaremot påfvens makt öfver
landet med dess vidsträckta andliga områden utsträcktes till stor skada för konunga-
dömet.
Adeln utnyttjade förhållandena till sin fördel, i det den på riksdagen 1267 vältrade
alla bördor öfver på sina underhafvande. Man till och med upphäfde konungens
rätt att till kronan indraga län, sedan de släkter, som innehaft dem, utslocknat.
På samma sätt förstod den rikt utrustade ungerska kyrkan att undandraga sig alla
plikter mot staten, hvarförutom en god del af dess inkomster icke förbrukades inom
landet, utan fördes till Rom. Alltså hvilade nästan alla statens bördor på krono-
domänernas fattiga bönder och städernas borgare.
Bela dog 1270, sedan året förut hans son Stefan hade afslutit en dubbel äkten-
skapsförbindelse med huset Anjou. Han trolofvade sin son Ladislaus med Isabella,
dotter till Karl I af Neapel, och sin dotter Maria med dennes son Karl. Efter
faderns död angrep Stefan Ottokar af Böhmen, som då äfven härskade öfver Öster-
rike, hvarvid han ödelade stora sträckor af gränsområdena. Efter en kort fred började
kriget ånyo, och Stefan $log vid Rabnitz 1271 den lysande böhmisk-österrikiska
här, med hvilken Ottokar infallit i Ungern för att utkräfva hämnd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
