Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Klosterfolk och anakoreter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
(nefanda pecuniarum libido) behärskade och förblindade präster och munkar på
denna tid, så att de (genom dylikt svek) sökte göra sina kyrkor mera berömda».
Laterankonciliet 1215 uppfordrade biskoparne att icke tillåta, »att de, som besökte
deras kyrkor för att dyrka relikerna, bedrogos genom tomma dikter och falska
urkunder, såsom det för vinnings skull skett på många ställen».
Det är ett viktigt faktum, att kyrkans reformation genom Gregorius VII och än
mera genom Innocentierna icke har undanröjt dessa förfalskningar och bedrägerier.
Legenderna fortforo att växa, och relikgömmorna förvarade de underbaraste föremål:
Marias mjölk, blommorna som hon hade i handen vid bebådelsen, tänder och kno-
tor af helgon, äfven af sådana, som aldrig lefvat, den knif, hvarmed krigsknektarne
sönderskuro Kristi mantel, och en bit af det egyptiska mörkret. Denna trafik tog
allt vedervärdigare former, ju mera disciplinen i klostren slappades. I det 9ide och
10:de århundradet var faran synnerligen stor, emedan klostren icke hade någon
organiserad uppsikt sinsemellan. De lefde visserligen alla efter den helige Benedikts
regel - sådan denna reformerats af Benedikt af Aniane i det 9:de århundradet -
men hvart kloster för sig. Därför utgick från det burgundiska klostret Cluny i det 10:de
århundradet en reformatorisk rörelse, som uppbars af en hög uppfattning af det andliga
lifvets värde och sökte åstadkomma en förbättring af klostertukten, därigenom att en
grupp kloster blefvo förenade till en kongregation, som stod under uppsikt af Clunys
abboter och tjenade som förebild för andra liknande kongregationer. Men detta
medel hjälpte blott för en kort tid. Den helige Bernhard såg redan i cluniacenser-
orden en fara för munkväsendet och sökte förnya det genom cisterciens-orden.
Dess första utveckling var lysande. Ett slags öfveruppsikt genom ett konvent af
abboter lofvade det bästa. Men efter knappt tre, fyra generationer voro cistercien-
sernas kloster i samma fara att försjunka i öfverflöd som alla andra. Nu vände sig
de troendes förhoppningar till tiggarordnarne, som hade grundats under de första
årtiondena af det 13:de århundradet och genom löftet om fattigdom och förbudet att för-
värfva gods qffh penningar syntes tryggade mot rikedomens faror, för hvilka de gamla
ordnare hade dukat under. Tiggarmunkarne införde dessutom ett nytt moment i
klosterväsend£t, i det de afstodo från samhörigheten med vissa bestämda kloster.
Den, som öfverlemnade sig åt den helige Franciscus eller den helige Dominicus,
han tillhörde hela orden och kunde användas af densamma i olika land och skilda
ställningar. Den helige Dominicus och den helige Franciscus af Assisi, stiftarne af
de bägge stora tiggarordnare, voro mycket olika naturer. Bägge voro romaner, den
förre spanjor, den senare italienare. Spanjoren drogs till sin ordensstiftelse genom
de erfarenheter, han hade om kätteriets omfattning i Frankrike, och gick omedelbart
i striden för sin uppgift. Den helige Franciscus fördes af egna lifserfarenheter och
stämningar in på sin tiggarvandring, som ledde bort från all världens härlighet, äfven
världskyrkans härlighet. Det fanns hos honom ett drag, som syftade mot förnekelse af
ordning och arbete i lifvet, i någon mån erinrande om Tolstoj eller våra dagars s. k.
salongsanarkister, men han stannade inom kyrkans ram. Han omstrålades af glansen
från helgonet, som öfvervinner världen, af förebedjaren, som med sin tro och sin
allt omfattande kärlek bygger en bro mellan himmel och jord. Han begynte sin bana
med en handling, som har en betänklig likhet med legenden om den helige Crispinus,
men vann genom den medryckande kraften i sin botpredikan och genom sina öd-
mjuka kärlekstjenster mot de fattige och öfvergifne stor makt öfver massor af be-
gåfvad ungdom, och äfven män, som voro pröfvade i alla lifvets värf, följde hans
ledning. Med hjälp och ledning af de store påfvarne Innocentius III och Honorius III
organiserade Franciscus sin lärjungeskara till en orden, något som från början
icke hade varit hans afsikt. I en uppenbarelse lär han hafva skådat en seraf, som
på hans kropp intryckte ärren efter Kristi sår, och då han kort därefter afled, kunde
hans lärjungar ej finna några gränser för hans förhärligande. Redan två år efter
sin död (1226) blef han förklarad för helgon af påfven Gregorius IX, och några
generationer senare godkände hans ordens generalkapitel en bok, som sökte lemna
bevis för att den helige Franciscus i många afseenden varit lik Jesus och i några
till och med öfverträffat honom. Det hör till bilden af Italien i det 13:de århundra-
det, att dess hjältar vid sidan af obändiga condottierer som Ezzelino da Romano
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
