Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Ludwig Bayraren och hans tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
Fredrik den Sköne af
Österrike.
Målning ur ärkehertig Ferdil
nands samling i J{. K. Kunstf
historisches Museum i Wien.
Konung Johan af
Böhmen
Målning ur ärkehertig Ferdi-
nands samling i K. K. Kunst-
historisches Museum i Wien.
Occam ser i påfven
vände han tillbaka öfver Alperna,
hvarpå motpåfven uppgaf det hopp-
lösa spelet och i ödmjukhet under-
kastade sig Johannes XXII. Denne
visade sig enligt billighetens ford-
ringar ädelmodig mot den oskadlige
motståndaren och nöjde sig med
att taga honom i mildt fängsligt
förvar.
Ett så ömkligt förlopp tog
Ludwigs italienska företag, och
dock stodo framåtskridandets måls-
män på hans sida. Marsilius från
Padua tillbakavisade i den måhända
af kejsaren inspirerade af handlingen
»Om kejsarmaktens öfverflyttande»
påfvarnes anspråk på supremati.
Men öfver alla sin samtids lärde
höjde sig engelsmannen William
Occam, Wyclifs förelöpare och Luthers »käre mästare»,
uteslutande den andliga öfverheten, kyrkans hufvud, dock kunde kyrkan likaväl
hafva en annan författning - utan påfve. På intet vis eger denne världslig makt-
befogenhet; särskildt tillkommer honom hvarken att utnämna eller att sanktionera
den romerske konungen, då han tvärtom själf står under kejserlig domsrätt. Men
äfven inom kyrkan är påfven allt annat än själf h ars käre, i det han bindes af den
Heliga skrift. Den senare är ofelbar, påfven åter är utsatt för villfarelser; han kan
själf vare en kättare och måste i så fall af sättas från sin värdighet. Kyrkan utgöres
ingalunda uteslutande af klerkerna, utan af samtlige Kristi trogne. Men äfven denna
kyrka och dess organ, konciliet, kan misstaga sig, så snart den aflägsnar sig från
skriften. Det kristna idealet uppnås genom kyskhet och fullständig fattigdom: så
lär Kristus i motsats till den bestående, förvärldsligade kyrkan!
Såg sig kejsaren tillbakaträngd ur Italien, så var och förblef på andra sidan
Alperna den allmänna meningen honom gynnsam. Trots det ovanliga sätt, på hvilket
han förvärfvat dem, hade hans kejserliga namn och titel gällande kraft bland folket.
Där försök gjordes att anhängiggöra de påfliga processerna mot Ludwig, ledde detta
ej sällan till ett stormigt partitagande för den bannlyste, detta särskildt i städerna,
som tvungo sina andlige att interdiktet till trots hålla gudstjenst. Bortstött af det
franska påfvedömet, fann tidehvarfvets liiligare och djupare religiösa lif sitt mest
betecknande uttryck i den ur det tyska gemytet framsprungna mystiken, hvilken
icke ställde sig i direkt motsats till den bestående kyrkan och kyrkoläran, men som gaf
den enskilda människan impulser att själf ständigt söka delaktighet af den gudomliga
nåden. Denna mystik, sådan den då företräddes af dominikanerna mäster Eckart
(död 1327 i Köln), Johannes Tauler i Strassburg och Heinrich Seuse (Suso) från Schwaben,
hade i förening med djup tillika ett folkligt drag. Den gaf det tyska folkets reli-
giösa lif en nationell riktning och blef äfven af afgörande betydelse för utbildandet af
den tyska prosastilen, hvilken den gjorde till ett lydigt redskap i de högsta tankars tjenst.
Det är att beklaga, att kejsar Ludwig icke förstod att på ett kraftigare sätt begagna
sig af de impulser, som vid denna tid förefunnos. Han var en gladlynt, öppen
natur, en tapper riddare, begåfvad med sundt förstånd och uppfylld af omsorg och
hängifvenhet för sina anhängare, men han var ingen stor karaktär. Han saknade
kraftig vilja och uthållighet vid genomförandet af hvad han ansåg vara det rätta;
i den mest hårdnackade striden han hade att utkämpa, den med påfvemakten, ledde
honom hans goda hjärta, huru kraftiga hans ord än ljödo, nästan ständigt till
försoning, och han var personligen icke höjd öfver kyrkans bannstrålar och för-
bannelser.
Likväl förde Ludwig under en lång tid ett lyckosamt regemente i riket. Ett
mästerstycke i hans politik var den varaktiga nära förbindelsen med huset Habsburg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
