Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Nationell litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520 W. FRIEDENSBURG, MEDELTIDENS SLUT.
intim förbindelse med det egentligen ledande ståndet under den senare medeltiden,
borgarståndet. Äfven inom litteraturen gör sig detta omslag gällande, och icke blott
i Frankrike, utan i hela Västerlandet. I stället för den ridderliga, poetiska lyft-
ningen träder den borgerliga nykterheten. Litteraturen får en didaktisk tendens,
och en viss böjelse för spetsfundigt grubbel gör sig gällande, i viss mån genom
påverkan af tidens skolastiska vetenskap. En omtyckt diktart blef nu den särskildt
inom de borgerliga kretsarne omhuldade satiren och dess syster allegorien, under
hvilkas lätta förklädnad en skicklig diktare lätt kunde gifva uttryck åt allt han
hade på hjärtat, äfven tadel och hån. En lämplig form härför erbjöd af ve n djur-
fabeln, en diktart, som hade gamla anor, men hvars ursprungliga naivitet numera
förbyttes till ett genomskinligt förhånande af mänskliga förhållanden och lyten.
Ett slags öfvergångsstadium till den sena medeltida borgerliga diktningen represen-
teras af borgerliga kärleksskalder sådana som Adam de la Halle från Ärras (1235-
1288) och parisaren Rutebeuf (död omkring 1280). Men sedermera träder allegorien
afgjordt i förgrunden, framför allt den af tvenne diktare författade Roman de la
rose, en vidlyftig fransk dikt på rimmade, åttastafviga jamber. Ideen till densamma
härrör från Guillaume de Lorris, som äfven författat inledningen till dikten. Men
döden hindrade den endast tjugusexårige skalden att fullborda sitt verk (f omkr. 1260).
Detta skedde först ett hälft århundrade senare genom Jehan de Meung, som till
sin föregångares 4,000 vers fogade omkring 18,000 egna. Diktens grundidé är mycket
enkel: den utgör ett förhärligande af kärleken. Den älskade framställes under
bilden af en hänförande vacker ros, sorn blomstrar i »Kärlekslustans» förtrollade
trädgård, och som den älskande söker plocka. Men rosen bevakas af fara, blygsel,
fruktan och förtal, och äfven andra i allegoriska gestalter förkroppsligade svårig-
heter ställa sig i vägen för älskarens längtan, tills denne slutligen öfvervinner dem
alla och når sitt mål. Denna enformiga handling afbrytes i romanens andra del af
långrandiga utflykter på teologiens och alla möjliga andra vetenskapers områden;
härvid gör sig en viss bestämd tendens gällande, i det Jehan de Meung uppträder
som förespråkare för återvändandet till naturen från de bestående, mer eller mindre
onaturliga och oändamålsenliga förhållandena inom staten, kyrkan och samhällslifvet.
Härutinnan gick diktaren synbarligen tidens smak till mötes; Roman de la rose väckte
ett uppseende och utöfvade ett inflytande som blott få andra litterära produkter på
skilda tider och i skilda land, den förblef icke blott ända in på 1500-talet frans-
männens älsklingsbok, utan trängde äfven vida utanför sitt hemlands gränser, fram-
kallade talrika efterbildningar och utöfvade ett stort inflytande på främmande lands
litteratur.
Under loppet af de 14:de och 15:de århundradena ökades alltmer antalet af borger-
liga diktare och diktverk. De sistnämnda hade trots den poetiska formen en öfver-
vägande didaktisk karaktär. Man författade djurböcker och andra naturvetenskapliga
arbeten i bunden form, vidare läroböcker i kärlekskonst, till och med kokböcker. För-
hållandena inom stats- och krigarlifvet behandlas i didaktisk form af Alain Chartier
(1390-1449). Den mera folkliga diktningen bragtes samtjidigt åter till heders af den
glade dryckesbrodern och valkaren Olivier Basselin från dalen Vire i Normandie
(1400-1450), hvars muntra dryckesvisor gifvit namnet åt vådevillen (Chansons du
Vau de Vire), samt något senare af Francois Villon (1431-1484), typen för en parisare
af de lägre klasserna. Villon var utan gensägelse sin tids själfständigaste diktargeni
och förstår att träffa alla toner från den enklaste innerlighet till den uppslupp-
naste satir.
Sedan medeltidens sista århundrade spelade äfven det ur den religiösa kulten
framgångna dramat en framstående roll i Frankrike. De äldsta dramerna äro små
liturgiska jul- eller påskspel, som på latinskt språk framställdes af andlige. Men
så småningom upptogos äfven franska meningar i dessa spel, de frigjorde sig från
sin liturgiska karaktär och det omedelbara sambandet med gudstjensten och upp-
fördes slutligen icke endast inne i kyrkorna, utan äfven utanför desamma. Dessutom
vidgades ämnesvalet, i det jämte bibliska berättelser äfven helgon- och mirakel-
historier dramatiserades. Efter de sistnämnda kallade man dessa andliga dramer
mirakler, annars äfven mysterier. I längden funno emellertid dessa fromma gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
