Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den österländska forntidens politiska historia - 3. Babylonien och Assyrien intill Tiglatpileser IV. - Israels äldsta historia. - Egypten intill Sesonkis I. - Fornarabien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 G. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
dela om de för den österländska forntidens allmänna historia betydelsefulla händelserna
under denna period, kan man från början af det 14:de intfll det 10:de århundradet konsta-
tera ett långsamt inträdande förfall af Egyptens makt, äfven om detta tid efter annan för-
dröjes genom lysande vapenbragder. Hvarken Amenofis’ svärson Sa-ke-re eller dennes
efterträdare Tutenh-amori och Eje lyckades göra den nyinförda solkulten gällande i landet
mot det reaktionära tebapska prästerskapets motstånd. Allmän oordning, religiös oför-
dragsamhet och allehanda oroligheter hotade att för en längre tid undergräfva freden i
Egypten. Då bemäktigade sig Hor-em-heb, grekernas Harmais, tronen. Denne, som varit
en för politisk duglighet känd ämbetsman, hade, fastän sjäilf en trogen anhängare af den
gamla religionen, redan »under kättaren Amenofis IV:s regering hjälpt den svärmiske
konungen att sköta största delen af regeringsbestyren, prästerskapet hjälpte honom nu att
svinga sig upp till makten, och hans giftermål med en prinsessa gaf ett sken af
laglighet däråt. Den gamla troslärans symboler och rituella ordningar återinfördes
nu i sitt fulla omfång. Genom stränga lagar återupprättades ordningen i landet
efter de svåra inbördes strider, som skakat staten i dess grundvalar. Egyptens väl-
stånd ökades på nytt. Äfven landets yttre ställning sökte Harmais stärka genom
krigståg till Funt och Mindre Asien, men förmådde hvarken mot Amurru eller det
mäktiga hettitiska riket tillkämpa sig några nämnvärda framgångar. Först under de
följande konungarne af den 19:de dynastien företogos åter stora egyptiska eröfringståg
mot Ösler, sedan landet hade samlat krafter under Harinais’ regering. Då efter dennes
broders, Ramses I:s, korta regering tronen under senare hälften af 1300-talet bestigits
af Setos I, fick denne under ett krigståg till Syrien Ränning med de välrustade
hettiterna, som vid detma tid ryckt fram långt söderut, underlagt sig nästan hela
Syrien och Fenicien samt upphöjt det starkt befästa Karkemis till sin hufvudstad.
Mot denne mäktige fiende kunde Setos icke komma långt. Han lyckades endast få
till stånd ett fördrag med hettiterna, som på goda skal föreföll hans krigiske efter-
trädare Ramses II alltför litet betryggande, för att han skulle anse sig kunna afstå från
att företaga ett nytt krigståg till Syrien. Ehuru Ramses vann seger i ett blodigt fält-
slag utanför det af honom belägrade Kades vid Orontes, förmådde ej heller han,
hvilkens företag likväl gynnades af ett tronskifte inom det fientliga hettitiska konunga-
huset, åstadkomma mer an en off- och defensivallians med hetakonungen Hattu-sil
(på egyptiska Heta-sar).* Fördraget finnes ännu i dag ord för ord bevaradt, affattadt
på två språk, egyptiska och babyloniska (se nedan). Genom faraos giftermål med
en hattiprinsessa skulle det goda samförståndet mellan de båda landen befästas.
Likväl varade Egyptens inflytande i Syrien icke ens till den nittonde dynastiens utgång.
En från Europa utgående folkvåg, som öfversvämmade dels Libyen, dels Mindre
Asien - man brukar antaga, att äfven filistéerna hörde till den - tvang egypterna
att förlägga tyngdpunkten af sin yttre politik till rikets västra gräns. Här vann
konung Mer-en-ptah efter förbittrade strider, som kulminerade i en sex timmars
afgörande drabbning, en fullständig seger öfver de främmande inkräktarne. Men i
Asien var från denna tid egypternas makt bruten. Den tjugonde dynastiens härskare
voro aldrig i stånd att verksamt uppträda mot den allt mäktigare assyriska stor-
staten. Det hettitiska rikets undergång var, som vi ofvan sett, ett verk af den
assyriske konungen Tiglatpileser I, som alltså lyckades utföra, hvad faraonerna
förgäfves eftersträfvat. Till och med en sa kraftig regent som Ramses III kunde ej
förhindra, endast uppskjuta Egyptens förfall. Visserligen finnas från hans regering
uppgifter om ännu ett framgångsrikt fälttåg mot libyerna om segrar öfver de
mindreasiatiska kustfölken samt om ett sjötåg till Cypern och Orontes’ mynning.
Men oroligheterna ocH jäsningarne i landets inre, partihvälfningarne och den religiösa
splittringen voro alltför djupgående, for att Ramses’ efterträdare (hvilka alla buro
samma namn) skulle kunnat hindra faraoväldets förfall. Makten kom slutligen i hän-
derna på Amons öfverstepräster, till hvilkas ätt konungarne af den tjuguförsta dyna-
stien hörde. Och ej heller dessa kunde längre frambesvärja den forna glansperioden.
Då de icke förfogade öfver tillräckliga krigsdugliga härar, måste de stillatigande
åse, huru Etiopien gjorde sig själfständigt under egna konungar och från denna tid-
punkt alltmera bestämmande ingrep i deras eget lands historia. Äfven försvaret af landets
Vestra gräns emot libyerna hade sedan länge icke kunnat fpras med nödig kraft? och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
