Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den österländska forntidens politiska historia - 4. Främre Asien på det nyassyriska rikets tid - 5. Kaldeiska eller Nybabyloniska riket. - Persien intill Alexander den Store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
i allmänhet kunde Assur-bäni-pal undgå det hotande fördärfvet. Mönstergilla taktiska
operationer, sådana som de slag i slag följande belägringarne af Kuta, Babylon och
Sippar, bröto snart Babyloniens makt, och landet återföll, sedan Samas-sum-ukm funnit
döden i lågorna, till den assyriska kronan. Ar 647 f. Kr. antog den segrande Assur-
bäni-pal själf under namnet Kandalanutiteln Babylons konung. Fenicien, Palestina
och de arameiska staterna kommo på nytt under assyriskt välde. Elam åter, där
Tammariti gång på gång hade insatts såsom konung af Assur-bäni-pal, försökte, ehuru dess
makt var undergräfd genom inre splittring, ännu en gång under Humba-haldas’ ledning
att tillkämpa sig sitt oberoende. Denna gång tog Assur-bäni-pal, hvars härar nu voro lediga
från andra krigsföretag, en fruktansvärd hämnd på den gamle arffienden. Hufvud-
staden Susa eröfrades, beröfvades sina konungabilder och gudastatyer och utplundrades.
Hela landet ödelades, och dess konungadöme tillintetgjordes för alltid. Därigenom
påskyndades emellertid äfven det assyriska världsrikets sammanstörtande, som nu ej
länge till kunde afvändas. Från Medlen, det i öster och nordöst belägna höglandet,
och från de norr om Assyrien belägna landen, hvilka i en vid krets hade tagits i
besittning af indogermanska stammar, utgick det afgörande anfallet, hvaremot Assur-
bani-pals efterträdare, Assur-itil-iläni och Sin-sar-iskun, ingenting förmådde uträtta.
Därtill kom, att kaldeerna begagnade sig af Assyriens uppenbara vanmakt för att
hämnas Babyloniens eröfring. Kaldéen Nabopolassar förband sig med de i Assyrien
infallande mederna, under det att Assyrien själft afslöt en allians med de förmodligen
med mederna nära besläktade asguseerna, i hvilka man kanske skulle kunna se
Gamla Testamentets »askenas» och de klassiska författarnes skyter. Om de närmare
orsakerna till det assyriska väldets hastiga sammanstörtande sväfvar man i okunnig-
het, då det saknas inskrifter från denna tid. Af grekiska källor veta vi emellertid,
att mederna under Cyaxares ödelade Assyrien och ar 606 f. Kr. tvungo hufvudstaden
Ninive att gifva sig. Nabopolassar åter bemäktigade sig hela Babylonien och den
väster om Tigris belägna delen af Assyrien och blef därigenom grundare af forn-
tidens sista stora semitiska rike.
5. Kaldeiska eller Nybabyloniska riket. - Persien intill Alexander den Store.
Medan ett rikligt flödande källmaterial kommer från utombabyloniskt håll, framför
allt från den gammal-testamentliga och den klassiska litteraturen, råder det en högst
kännbar brist på inhemska historiska uppteckningar från det kaldeiska rikets tid.
Hvarpå det beror, att de nybabyloniska konungarne lemnat åt eftervärlden nästan
uteslutande byggnadsurkunder och böner i stället för uppgifter om sina vapenbragder
och regeringsåtgärder, har hittills icke kunnat utredas. Alt orsaken skulle vara rent
tillfälliga omständigheter, som spelat in vid de moderna utgräfningarne, kan med
stor sannolikhet anses uteslutet, då man just under de senaste åren - från tyskt
håll - verkställt systematiska och ingående efterforskningar efter historiska källor
i Nebukadnesars kungliga palats, utan att dessa försök mer an de föregående visat
sig leda till målet. Följande meddelanden stödja sig därför på det jämförelsevis
torftiga material, som skulle stått till förfogande äfven »utan kilskrift».
I fred hade meder och kaldeer delat det assyriska arfvet mellan sig, då Nabo-
polassar (625-604) lät hylla sig i den gamla hufvudstaden Babylon. Han synes
hafva efterlemnat det nygrundade riket oförminskad! åt sin son Nebukadnesar II
(604-561). Emellertid hade Neko II, Psammetiks son, gjort försöket att åter upptaga
Egyptens gamla politik och inryckt i Palestina. Där hade i Juda efter Hiskias död,
som förmodligen icke inträffade efter Sanheribs, Manasse fört en lång regering, under
hvilken lugnet sannolikt i stort sedt icke blef stördt. Hans son Amon åter mördades
redan två ar efter sin tronbestigning, och den unge Josia insattes såsom konung.
Mot honom vände sig Neko, och det kom till ett slag vid Megiddo, där Josia stupade.
Äfven dennes efterträdare, Joahas, hvilken, efter hvad det vill synes, icke ville erkänna
den egyptiske konungens öfvervälde, blef efter endast tre månaders regering - om
källorna förtjena tilltro - afsatt och bortförd till Egypten Neko hade i hans ställe
upphöjt Jojakim på Judas tron, då Nebukadnesar på uppdrag af Nabopolassar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
