Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den österländska forntidens politiska historia - 5. Kaldeiska eller Nybabyloniska riket. - Persien intill Alexander den Store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
Om det bör tillmätas någon politisk betydelse, att Nebukadnesars efterträdare
Evilmerodak (561-560) enligt en uppgift i bibeln återgaf den fångne Jdjakin friheten,
blir enligt det ofvan sagda mer an tvifvelaktigt. På grund af den fullständiga bristen
på historiska inskrifter från Evilmerodaks och hans bägge närmaste efterträdares,
Neriglissars (559-556) och Labosoakads (556), regeringar sväfva vi i fullständig
okunnighet om Babyloniens utveckling på deras tid. Man torde emellertid knappast
misstaga sig, om man antager, att inre partistrider i förening med en småningom
inträdande försämring i förhållandet till de indogermanska grannfolken redan vid
denna tid förde med sig en tillbakagång af det kaldeiska väldet. Endast därigenom
kan man förklara rikets sammanstörtande, när under Nabonid (555-539) babylo-
niernas världsvälde fick ett plötsligt slut. Som ett prästerskapets villiga redskap
träder oss den siste babyloniske härskaren till mötes, en man, som framför allt tänkte
på att behaga gudarne, såsom kunglig byggherre värdig sina store föregångare, men
politiskt obegåfvad och absolut olämplig att förestå riket i dess dåvarande kritiska
låge. Öfverbefälet öfver sin här måste han rent af - sannolikt på prästpartiets
begäran - öfverlemna till sin son Belsasar (inskrifternas Bil-sar-usur). Stora omhvälf-
ningar egde rum under hans sextonåriga regering. Bland de talrika indogermanska
stammarne tillkämpade sig persernas ungdomskraftiga stat en imponerande ledar-
ställning. Cyrus, Kambyses’ son, hvilken härskade i ett konungarike, som hade sitt
hufvudsäte på Elams forna mark, gjorde sig i förtröstan på sin växande makt fri från
sina förra öfverherrar, de stambefryndade mederna, och anföll deras dåvarande
konung Astyages, Cyaxares’ son. Eröfringen af den mediska hufvudstaden Ekbatana
(549) gjorde Cyrus till det iraniska väldets behärskare. Det mediska konungahuset
hade för alltid spelat ut sin roll. Sedan året därpå äfven Lydien efter Sardes’ eröfring
fallit i persernas händer, rustade sig Cyrus för att underkufva Babylonien. Ett neder-
lag, som kaldeerna ledo vid Opis, banade vägen för den persiska hären till hufvud-
staden Babylon, hvarest Nabonid utan svärdslag öfverlemnade sig åt den öfverlägsne
fienden. Sålunda blef Cyrus (539) ensam härskare öfver Kaldéen, Babylonien och
hela Västasien. Den indogermanska rasen hade tillträdt arfvet efter tusenåriga världs-
riken, hvilkas mest betydande härskare framgått ur den semitiska rasen.
Cyrus synes hafva förstått att med stark hand leda förvaltningen i sitt stora rike,
men angående hans senare krigsföretag har hittills foga blifvit kändt. I den judiska
historien inträder under hans regering en vändpunkt, i det att han kort efter Baby-
loniens eröfring tillät de där bosatta landsflyktiga judarne att återvända till sitt hem,
»det förlofvade landet», en tillåtelse, som det stora flertalet af de i fångenskapen
bortförde begagnade sig af. Under babyloniern Sesbasars och senare Davidsätt-
lingen Serubbabels ledning vände de åter till det gamla hemlandets förödda bonings-
platser och i första rummet till Jerusalem, söm sa småningom åter reste sig ur sina
ruiner. Det dröjde visserligen länge, innan de nya församlingen kunde sätta sin
älsklingsplan, templets återuppbyggande, i verket. Först under Darius I:s sjätte rege-
ringsår fullbordades detta företag, hvartill man nu ändtligen hade lyckats få kunglig
tillåtelse. Det torde äfven hafva varit Darius, som på ett judiskt partis enträgna
böner gaf sitt bifall och sin medverkan till ett nytt hemtåg af de judar, som ännu
voro kvar i Babylonien (enligt traditionen uppgående till ett antal af omkr. 1,500 själar)
under den babylonisk-judiske prästen Esras ledning. Icke långt därefter utnämndes
en vid persiska hofvet i Susa anställd jude, Nehemia, till persisk ståthållare öfver
Judeen. Under dennes förvaltning erhöll Jerusalem fasta murar. Från och med
denna tid framlefde den judiska församlingen intill det persiska rikets fall ett på det hela
taget lugnt, om ock någon gång af inre partistrider oroadt lif i anspråkslös obemärkt-
het. Någon roll i Främre Asiens politiska historia spelade det icke mera.
Cyrus afled under ett af de krigståg, som han förelog för att undertrycka fientliga
rörelser bland nomadstammarne i Iran, hvilka tidvis hotade Persien. Cyrus’ son, Kam-
byses II (529-521), fick på sin lott att lösa den enda stora uppgift, som ännu åter-
stod för perserna på österländsk mark, nämligen Egyptens eröfring. Med understöd
från Fenicien, ön Cypern och arabstammarne vid härvägen tågade de persiska
trupperna mot Psammetik III:s soldater. Denne, en son till Apries’ efterträdare
Amasis, led vid Pelusium ett grundligt nederlag (525). Kambyses drog därpå till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
