Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den israelitiska kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
straff, som på det hela taget voro utmätta efter humana principer. Äfven om
arfsrätt och skuldrätt finnas särskilda bestämmelser bevarade, medan däremot
först källor från en långt senare tid omtala formliga handelsfördrag. En närmare
granskning af dessa lagbestämmelser från den israelitiska konungatiden, hvarpå
vi emellertid här icke kunna inlåta oss, tvingar absolut till en jämförelse med
Hammu-rabis berömda lagbok, såsom förut redan blifvit antydt. Ju mera oafvisligt
den uppfattningen tränger sig på oss, att Israel just på detta område rönt inflytande
från Babylonien, dess försiktigare måste man emellertid gå till väga vid jämförelsen.
Ett par synpunkter må framhållas till stöd för detta påstående! Först och främst
ar det absolut omöjligt att betrakta den s. k. »mosaiska» lagstiftningen såsom ett helt.
Bestämmelser, som endast kunna förstås med hänsyn till det ursprungliga nomadlifvet
i öknen, växla här med sådana, som uppenbarligen, sammanhänga med öfvergången
från detta lif till landtbrukarens och därifrån till stadsbons. Och äfven borlsedt
därifrån, hafva vi ännu sa länge ingen aning om, på hvilken väg Hammu-rabis lagbok,
som ar nära tusen ar äldre an de här omtalade bestämmelserna och som å sin sida
måste betraktas som en rätt sen produkt af en lång utveckling, skulle hafva kommit
till hebreerna. Den möjligheten kan ej utan vidare afvisas, att i båda lagböckerna
(den babyloniska och den israelitiska) uråldriga bestämmelser, som kunna konstateras
hos de mest skilda folk, tillfälligtvis mötts, eller att det endast skulle vara fråga om
analogier i den ömsesidiga lagutvecklingen. På detta sätt skulle det äfven kunna
förklaras, att vissa israelitiska lagar, efter hvad det vill synas, hafva en ålderdomligare
prägel an de motsvarande babyloniska. I de fall åter, där lån oafvisligen måste
anses föreligga, får man ej heller här bortse från den mellanhandsroll, som torde hafva
spelats af kananeerna, om hvilkas rättsväsen hittills inga tillförlitliga upplysningar
erhållits. Att babylonier och israeliter vid den tidpunkt, då sådana eventuella lån
egde rum, måste antagas hafva stått på ganska olika kulturnivå, försvårar ytterligare
det slutgiltiga afgörandet af dessa frågor. Med deras lösning sammanhänger det
äfven, huru mycket själfständigt värde bor tilläggas utvecklingen af den israe-
litiska rättskipningen, såsom hvars främste målsman konungen i egen person fram-
trädde i spetsen för en småningom utvecklad ämbetsmannakår. Särskildt på
den administrativa organisationens fält kunde man vara böjd för att antaga en efter-
verkan af egyptiska inflytelser, utan att dock något sådant hittills kunnat påvisas i
de jämförelsevis få i Gamla Testamentet bevarade israelitiska hof- och militärtitlarne
eller i’hvad som meddelas om stadsprefekternas, de s. k. »äldstes», befogenheter.
Ett äfven tyvärr ännu olöst problem, som ar nära besläktadt med de ofvan-
nämnda, utgör historien om skriftens införande bland hebreerna. Såsom redan förut
anmärkts, går det äldsta kananeiska skriftliga monumentet, den moabitiska Mesa-
inskriften, icke längre tillbaka an till de första tjugufem åren af det nionde århundradet.
Bibelns egna uppgifter inskränka sig till omnämnandet af en vid konung Davids
hof anställd rikshistoriograf (2 Sam. 20: 25 ff.), hvars ämbeie tyckes hafva varit
ärftligt, medan den äldsta inskriften, i en egendomlig hebreisk stilart - en nära
Jerusalem, vid Siloakanalen upptäckt byggnadsurkund - härstammar från Hiskias
tid. Då för öfrigt tillfälligtvis äfven bref omnämnas från konungatiden, måste skrif-
konsten, som hebreerna efter allt att döma, likasom de gjorde med sa mycket annat,
öfvertogo af kananeerna efter invandringen, redan vid denna tid hafva varit allmänt
bruklig. Som det äldsta vittnesbördet om skrifkonstens utöfning bland kananeerna före-
ligga åter, som bekant, lertaflorna från Tell-el-Amarna. Enligt dessa hafva de kananeiska
skriftlärde efter babylonisk förebild användt leran som skrifmaterial, hvarjämte, efter
hvad det vill synas, redan tidigt äfven metalltaflor och i senare tid de från Egypten in-
förda papyrusrullarne äfvensom pergamentet kommo till användning. I själfva kilskriften
voro dessa äldsta kananeiska skrifvare sa kunniga, att de både kunde skrifva det
främmande språket ganska flytande och tämligen bra uttrycka sitt eget modersmål
med babyloniernas stafvelsetecken. En tidrymd af ungefär ett halft årtusende skiljer
dessa skriftalster från den senare, inhemska, kananeiska skriften, om hvars ursprung
hittills ingenting blifvit bekant. Emellertid ar det med hänsyn till dessa med babylo-
nisk skrift affattade dokument icke osannolikt, att redan på det israelitiska konunga-
dömets tid en viss färdighet att uttrycka sig i skrift måste förutsättas i Israel. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
