Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Muhammed, arabernas profet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
denna darrar han själf liksom de äldsta kristne hade gjort, och liksom sekteristerna
på hans tid sannolikt ännu gjorde. Först senare framträdde i dess ställe väntan
på en stor dom öfver hela folket, hvilken skirile utplåna från jorden Allahs och
hans egna fiender. Som nödvändigt motstycke till dessa skräckbilder skildrar han
sedan paradisets fröjder. Som G. Jacob träffande anmärkt, äro dessa af alldeles
samma slag som de af poeterna utmålade fröjderna i en fornarabisk vinstuga med
uppmärksam kvinnlig uppassning.
Den stora hänförelse, som uppfyllde profeten under de första åren, framträder
äfven i formen för hans framställning. Hans uppenbarelser uppvisa djärfva bilder
och eldiga vältalighetsprof, de röra sig i rytmisk takt och hafva en fullkomligt poetisk
läggning. De inledas ofta med sällsamma eder och äro merendels helt korta.
Dessa uppenbarelser vunno föga anklang hos hans nyktra landsmän. Antingen
skrattade man helt enkelt åt honom, eller ock sökte man göra troligt, att han var
besatt af en demon. Mot denna misstanke försvarade han sig i häftiga utfall, hvilka
stundom stegrades ända till förbannelser, emot sina motståndare, af hvilka han
ut-
pekar några personligen och till och med nämner en sin släkting, Abu Laqab,
vid namn.
Af sina anhängare fordrade Muhammed tvenne saker: bekännelsen till tron
den ende guden och underkastelsen under hans vilja, islam, hvaraf hans religion
fått sitt namn. Troligen upptog han redan tidigt till understöd åt nödlidande
meningsfränder en fattigskatt, som emellertid först senare i Medina fick större bety-
delse. De troendes förnämsta plikt, hvarigenom de bekände sig som församlings-
medlemmar, var alt bedja, till en början tre, senare fem gånger om dagen, öfriga
andaktsöfningar såsom att under natlliga vakor anropa Allah, hvilket han själf eller
kristna asketers förebild i början ifrigt hängaf sig åt, ansågs som hvar och ens
privatsak. Redan från början plägade man förbereda sig till bönen genom en tvag-
ning, såsom äfven bruket var hos somliga kristna sekter.
Närmast efter hans hustru anslöto sig hans brorson Ali, hans slaf eller frigifne
Said och hans båda vänner Abu Bekr och Saad ibn abi Wakkäs till hans tro.
Hans öfriga anhängare voro nästan utan undantag fattigt folk och slafvar. För de
härskande klasserna måste hans verksamhet snart synas farlig. För dem tedde sig
saken sa, att icke blott den fäderneärfda religionen, utan själfva hufvudvillkoret för
det vinstgifvande affärslifvet i Mekka, vallfärderna till Kaaba, hotades af den nya
förkunnelsen. Att Muhammed var alltför mycket köpman och lokalpatriot för att
vilja undergräfva denna urgamla vallfart och att genom hans religion tvärtom längre
fram affärslifvet i Mekka skulle taga ett oanadt uppsving, kunde det goda folket vid
denna tid icke gärna föreställa *sig.
Under den upprifvande och resultallösa kampen mot sina förnäma landsmäns
otro tröstade sig Muhammed med de bibliska profeternas erfarenheter och exempel.
De hade ej galt hällre för dem. Med förkärlek inblandar han från och med denna
lid de gamla profelernas hisloria i sina uppenbarelser, i synnerhel Moses’. Hans
bibelkunskap ar emellertid ganska yllig och full af missuppfallningar. För myckel
har han anlagligen den senjudiska sagan, den s. k. haggädan, att tacka, men ännu
mer torde han hafva hemtat från kristna lärare, som äfven gjorde honom bekant med
»barndomsevangeliet)), berättelsen om de sju Sofvare, Alexanderssagan och andra
den medellida världslilleralurens förnämsla alster. Därtill kommo några arabiska
sagor, såsom den om lamuditernas undergång, hvartill han torde såsom elt nödvän-
digt homileliskt tillägg hafva lagt den af honom själf hopsatia lorfliga berällelsen om
profelen Sälih. I dessa berällelser blir hans stil allt bredare och mindre eldig.
Han älskar all smycka sin framställning med långa retoriska haranger om den
kunskap om Gud, som kan hemtas ur de öfverallt i naturen uppträdande »tecknen».
Hans vedersakare nöjde sig nu emellertid icke med all hell enkelt afvisa hans
förkunnelse. Då de i utbredandel af den nya Iron Irodde sig se en fara for sill
samhälle, sökle de genom hvarjehanda lorlyr Ivinga de slafvar och frigifne, som
bekände sig därtill, all afsäga sig densamma. Muhammeds vän Abu Bekr lär visser-
ligen hafva användt en betydlig del af sin förmögenhet till alt friköpa sådana mar-
tyrer, men hans medel räckte naturligtvis ej på långt när till all skydda alla tros-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
