Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Muhammed, arabernas profet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
Sedan profeten återvändt till Medina, infunno sig där under loppet af de båda
nästföljande åren ombud från nästan alla beduinstammar for att anmäla sin frivilliga
underkastelse. Numera hände det blott sällan, att han blef tvungen att medelst en
straffexpedition hämnas ett öfverfall mot sina missionärer eller skatteindrifvare. Ar
630 underkastade sig äfven staden Täif, sedan dess befolkning blifvit nära nog bragt
till tiggarstafven genom de oaflåtligen i dess närhet kringströfvande beduinerna.
Förgäfves bådo de sändebud, som anmälde stadens underkastelse, om åtminstone
elt kort uppskof för dess gudinna, Lät. Muhammed var obeveklig. En af takifiterna,
Muglra ibn Schuba, som redan förut kommit till profeten, och som vi framdeles skola
möta i historien, i egenskap af en samvetslös lycksökare, fick i uppdrag att förstöra
stadsgudinnans bild. I religiöst hänseende mötte profeten intet motstånd mer från den
fornarabiska hedendomens sida. Äfven de kristne i norra Arabien uppgåfvo sin tro
ganska lättvindigt. Endast den sydarabiska kyrkan i Nedjrän, som redan under en
judisk konung fått lida en häftig förföljelse för sin tro, höll äfven nu fast vid sin
kristendom. Förgäfves använde profeten hela sin öfvertalningskonst på Nedjräns biskop
Abu ’1-Härit och dess furste Abd el-mes!h, som kommit till Medina för att personligen
underhandla med honom. Då de förblefvo orubbliga, måste Muhammed låta sig nöja
med ett fördrag, hvarigenom de mot betalning af en ansenlig tribut tillförsäkrades
fri religionsöfning.
Ett ännu säkrare tecken på, att Muhammed redan vid denna tid obstridlingen inne-
hade herraväldet öfver Arabien, låg däri, att samtidens berömdaste diktare numera
erkände hans auktoritet. Före den islamska tiden hade skalderna icke blott varit sin
stams stolthet utan äfven utöfvat ett betydande politiskt inflytande genom kraften af sina
ord. De bägge mest firade skalderna i dessa dagar, Lebld och el-Ascha, antogo nu islam
och den sistnämnde förhärligade till och med profeten i ett stort, ännu bevaradt lof kväde.
I grund och botten var profeten icke synnerligen tilltalad af denna konst, som var
ett uttryck för det bästa och finaste inom den gamla arabiska kulturen. Om skalderna
gingo ända därhän att missbruka sin diktkonst som ett medel mot själfva tron, sa
var han oförsonlig. I stammen Musaina fanns vid denna tid en viss Kaab, son af
Suhair, en af hednatidens mest betydande diktare. Med ovilja såg denne, själf en
arftagare af faderns konst, huru den nya tron, som med sina stränga kraf ingrep i
det dagliga lifvets vanor, allt mer och mer utbredde sig. Då han nu till och med måste
upplefva, att hans egen broder Budjair öfvergick till den nya läran, kunde han icke
af hålla sig från att gifva sina känslor fritt lopp i bittra smädedikter. Men sådant
kunde profeten icke lemna ostraffadt. Kaab förklarades fågelfri. Diktaren var sålunda
icke längre saker för sitt lif, förrän han fått profetens förlåtelse. Då uppbjöd han
hela sin konst i en klingande lofsång öfver den arabiska världens nye härskare.
Väl anländ till Medina, lyckades han genom list få tillåtelse att lata höra sin konst.
Hans sång gjorde sa stort intryck på Muhammed, att han som gåfva kastade till
honom sin egen mantel. Äfven i Arabien plägade liksom i det medeltida Frankrike
manteln ofta tjena som lön för diktare och sångare. Gåfvan var af sa stort varde
for Kaab, att han icke lemnade den ifrån sig ens då senare kalifen Moäwija bjöd honom
10,000 drachmer för densamma. Först efter Kaabs död kunde fursten af hans arf-
vingar få köpa den vördnadsvärda klädnaden. Sedermera bevarades den såsom en
af de värdefullaste riksklenoderna i kalifernas skattkammare, först i Damaskus, sedan i
Bagdad, till ar 1258, då den blef lågornas rof vid sistnämnda stads eröfring af mongolerna.
Blott en gång till drog Muhammed själf ut i fält. Det nederlag, som tillfogats
hans trupper af byzantinerna vid Muta, var ju fortfarande ohämnadt. Midt i sommar-
hettan ar 630 uppbådade nu Muhammed de sina till ett tag mot grekerna. Hvad
som just vid denna tid förmådde honom därtill vet man icke med säkerhet. Kanske
trodde han sig böra gifva sysselsättning åt sina Medinatrupper, hvilka fortfarande voro miss-
nöjda med anledning af bytesfördelningen efter Honain. Med 30,000 man bröt han upp
möt norr, men kom ej längre an till Tabuk, en oas med kornfält och palmanlägg-
ningar nära det byzantinska rikets gräns. Där gjorde han, som redan kände sin kraft
försvagad af åldern, halt. Kanhända hade han öfvertygat sig om företagets outför-
barhet. Han hyllades här af den kristne fursten i Aila, nu Akaba, beläget vid norra
spetsen af Röda hafvets nordöstra arm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
