Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. De fyra första kaliferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
serna åter gå anfallsvis ’till väga. Mutanna inväntade dem vid Buwaib, bakom e^i
af de västra Eufratkanalerna. Trots ett tappert motstånd ledo perserna här nederlag.
Därpå vågade sig muhammedanerna redan på sina ströftåg ganska långt in i landet.
Vid början af sommaren 635 rustade sig perserna till ett afgörande slag. Mutannja
hade under tiden aflidit, och i hans ställe hade Saad ibn abi Wakkäs, en af profeteris
äldsta och trognaste anhängare, öfvertagit befälet öfver muhammedanerna. I spetse^i
for den persiska hären stod riksfältmarskalken Rustem själf. Nyligen hade, efter ett
längre kvinnoregemente, den unge Jesdegerd bestigit Sasanidernas tron, och han gjorde
nu tydligen allvarliga ansträngningar att återställa lugnet i den nödställda gränsproviri-
sen. Vid Kadesia kom det till en afgörande drabbning. Traditionen meddelar oss eh
mängd romantiska detaljer om detta slag, men vi kunna ej få en klar bild af de^s
förlopp. Då man knappast kan förutsätta en enhetlig strategisk planläggning å peik
sisk sida, och då araberna gingo i striden stamvis, måste slaget hafva upplöst sig i efr
rad af småstrider. I hvarje fall ledo perserna ett svårt nederlag. Men äfven muhani-
medanerna hade gjort sa kännbara förluster, att de först måste låta fienden nästaji
oantastad draga sig tillbaka. Sedermera tågade de emellertid öfver Eufrat möt
dubbelstaden Ktesiphon och Seleucia, rikets hufvudstad. Efter två obetydliga åtetf-
tågsfäktningar måste perserna utrymma Babylonien, och araberna drogo in i derds
hufvudstad. Det byte, som där tillföll dem, och hvarom traditionen har att förmäla undeif-
bara ting, tjenade naturligtvis som en kraftig sporre, då det gällde att genom rekrj|-
tering i Arabien ersätta de lidna förlusterna. Perserna hade närmast dragit sig
tillbaka till Holwän. Där samlade Jesdegerd kvarlefvorna af rikshären och fylldt
luckorna genom nya uppbåd. Då nu perserna sa småningom åter vågade sig ned ji
Dijäla-flodens dal, som flyter in i Tigris ofvanför Ktesiphon, sände Saad mot deija
sin brorson med 12,000 man. Denne slog dem i slutet af ar 637 vid Djalula, omki-,
15 mil från hufvudstaten. I det befästa Holwän höll sig visserligen det persisk^
hofvet ännu en tid, men slättlandet ända till mediska gränsen innehades af muhami-
medanerna, som till tecken, att de ämnade stanna där, redan hade uppbyggt den förstfr
moskeen i hufvudstaden.
Då muhammedanerna nu en gång voro herrar i Syrien och Babylonien, var det
en gifven sak, att också det mellanliggande Mesopotamien skulle tillfalla dem. Byzaii-
tinska trupper funnos numera kvar där blott i de fåtaliga befästa orterna, och deft
infödda arameiska befolkningen hade till följd af sin monofysitiska tro alltid förtrycktjs
af den härskande grekisk-ortodoxa kyrkan och hade sålunda intet intresse för upp-
rätthållandet af kejsarens makt. Redan sedan århundraden tillbaka hade arabisk^
nomader öfversvämmat landet och tidtals till och med härskat i Edessa och Haträ.
Sålunda var Mesopotamien väl förberedt för den muhammedanska eröfringen.
Muhammedanernas angrepp utgick från Syrien. Där hade Omar ar 639 efter Abu
Obeidas död insatt "Ijad ibn Gänim som ståthållare i Hims och Kinnesrln och gifvit
honom i uppdrag att utvidga sitt maktområde med Mesopotamien. Under årets
senare halft ryckte han in i landet och tvang under l*/2 ars fälttåg sa småningoni
nästan alla städer att kapitulera (endast Reschaina måste tagas med storm). Sedaji
Ijäd dessutom ar 641 företagit ett ströftåg ända in i Armenien, dog han kort eftet
återkomsten till sitt residens.
På samma gång so_m Mesopotamiens påbörjade man äfven Egyptqps eröfring.
Omajjaden Amr ibn el-Äs, den till Palestina utsända härens förste befälhafvare, gjorde
därifrån, såsom det uppgifves utan att hafva fått något uppdrag af kalifen Omar och
med otillräckliga trupper, ett infall i Fajjums fruktbara slättland. Där mötte honom
byzantinerna under’ befäl af hertig Johannes af Barka, men de blefvo slagna och
anföraren föll i striden. Det oaktadt vågade sig Amr att börja med icke vidare, d;i
Theodorus och Anastasius, cheferna för militär- och civilförvaltningen i Egypten^,
hade samlat en stor truppstyrka i Babylon (det gamla Memfis). Nu erhöll Amr 4,000
mans förstärkning under befäl af Subéir, en ansedd vän till profeten. Därpå lockad^
han ut byzantinerna från deras befästningar till ett slag på oppna fältet, där han
besegrade dem sommaren 640 vid Heliopolis. Kastellet i Babylon föll dock först
den 9 april 641, måndagen efter påsk, i arabernas händer. Men deras ströfkårer hadi»
redan dessförinnan plundrande och brännande dragit genom hela landet. Ställningen blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
