Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Omajjaderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
ringa inflytande på sina arabiska bekännares lefnadsvanor, sa hade också dess diktkonst i
det väsentliga troget hållit fast vid traditionerna från den gamla hedniska tiden. Poesien
rörde sig fortfarande i de fasta, nedärfda formerna. Att lofsjunga den egna stammen och
håna och nedsätta motståndaren var dess huvuduppgift. Att besjunga finare känslor,
såsom kärleken till kvinnan, var icke brukligt; dylika ting tjenade endast som en
oumbärlig inledning till de stora »ändamålsdikterna)), kasiderna. I det syriska kolonial-
landet hade lifvet emellertid utvecklat sig i långt rikare former an i det arabiska
fäderneslandet. Stammarnes hat fick här en vida lidelsefullare prägel, och sedan
årtionden tillbaka rasade kampen mellan Kais och Kelb. Dessa fejder funno sitt eko
i de syriska och irakiska arabernas diktning. I synnerhet de tre största skalderna
under Abd el-meliks tid, Aktal, Djerlr och Ferasdak, hade i sina dikter helt hän-
gifvit sig åt denna ^ stridbara riktning, och de mindre poeternas skara hade därvid
sekunderat dem. Äfven senare odlades mycket den politiska diktningen. Under
Hischäms regering förfäktade el-Kumait i sin poesi profetens familjs, särskildt Fätimi-
dernas, anspråk på kalifatet. Mildare toner hade hittills nästan endast skalderna i
själfva Arabien anslagit. Mekka och Medina hade ju, sedan de spelat ut sin politiska
roll, blifvit den glada lefnadsnjutningens hufvudsäten. På Abd el-meliks tid diktade i
Mekka Omar ibn abi Kabla sina känsliga, ytterst subjektivistiska poem, som alla
besjöngo kärleken till kvinnan. Denna för Arabien nya konst mottogs entusiastiskt
i hela landet och fick många efterföljare. Vid Walld I:s hof hade sydaraben Wad-
däh infört denna nya diktkonst. Det poetiska förhärligandet af lifsnjutningeri ut-
sträcktes nu af Walld II till ett nytt område, alkoholnjuiningens. Därvid måste han
hemta sina förebilder sa långt tillbaka som hos den kristne skalden Adi ibn Said,
som hade lefvat i Hlra under de sista Lahmiderna. Hans dryckesbroder el-Käsim
ibn et-Tofail, själf en kristen från Hlra, gjorde honom bekant med dennes poesi.
Visserligen hade vinet äfven i de hedniska arabernas diktning spelat en viss roll,
och profetens förbud hade hvarken förmått skaffa vinnjutningen ur världen eller helt
undertrycka dess poetiska förhärligande. Men Walld torde dock böra räknas som
den islamska dryckesvisans egentlige skapare. Senare odlades denna ifrigt under
Abbasiderna.
Under det glada lif kalifen förde med kvinnor, sångare och diktare hade han
snart förslösat de af Hischäm hopsamlade penninghögarne, sa att han liksom sin
företrädare måste utsuga ståthållarne. Med sina släktingar råkade han i fiendskap,
när han till tronföljare utsåg sina båda söner, ehuru dessa ännu voro omyndiga och
därjämte födda af slafvinnor. De uppsatte mot honom på tronen Jesld ibn el-Walld
ibn Adb el-melik, som hyllades i Damaskus utan motstånd. Walld satte sig visser-
ligen till motvärn mot de mot honom utsända trupperna och kämpade tapprare, an
man väntat af honom. Man hans lifvakt lemnade honom snart i sticket. Han drog
sig då tillbaka till sitt slott och mottog, liksom Otmän läsande i koranen, dödshugget
den 17 april 744.
Med Wallds mord inleddes dynastiens fall. Då denna händelse betydligt minskat
kalifatets anseende till och med i det hittills alltid trogna Syrien, började från denna
tid den revolutionära propagandan, som redan gjort stora framsteg i provinserna,
vinna insteg äfven här. Öfverallt löstes samhällsordningens band. Wallds efterträdare
Jesld III dog redan samma ar den 25 september. Mot Abd el-meliks familj uppträdde
Merwän ibn Muhammed, en bastard af en sidolinie, hvilkens fader såsom ståthållare
öfver Mesopotamien och Armenien under många ar hade ledt kriget mot byzantinerna.
Merwän II själf hade i Kaukasus i tolf ar kämpat mot turkarne. Tack vare sina
där samlade erfarenheter kunde han nu gripa sig an med en reorganisation af det
islamska krigsväsendet. Det gamla systemet med en af undersåtarnes tribut lefvande
arabisk milis visade sig icke längre duga i dessa fälttåg, som kräfde en vida sträng-
are disciplin. Merwän ersatte därför härens gamla indelning efter stammarne med
nybildade regementen, som sammanhöllos af en kärna af yrkessoldater. De forna
hararne hade kämpat i djupa led, framför hvilka de för slagets utgång mestadels
afgörande duellerna mellan de förnämsta kämparne brukade utspelas. I stället bil-
dade nu Merwän små, lättrörliga härafdelningar.
Merwän hade vägrat att erkänna Jesld III och förklarade sig också mot dennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
