Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Islam i Spanien och Nordafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
striderna med Hammudiden el-Käsim af Malaga lyckades nu emellertid domaren
Muhammed af huset Abbäd tillförsäkra sig ledningen, oeh ehuru han själf "alltid endast
bar titeln kädi, lemna sin makt i arf åt sina efterkommande. Han själf tvang en
hel rad af småfurstar i grannskapet att underkasta sig hans spira, och hans son Abbäd,
som ar 1042 följde honom på tronen, fortsatte med framgång denna politik. Under
det att hans fader aktat nödigt att legitimera sitt regemente genom att erkänna en
föregifven Omajjad, Hischäm, som kalif, kände sig denne redan stark nog att
efter Hischäms död lata hylla sig själf under namnet Miitadid. Med hänsynslös
grymhet förstod han att göra sig af med alla motståndare. Han lyckades också
genom skickliga underhandlingar afvända från sitt rike den fara, som hotade från
konung Ferdinand I af Kastilien och Leon, hvilken åter energiskt börjat kampen
mot muhammedanerna.
Denna tid af djupaste politisk förnedring bar fortfarande på den andliga kul-
turens område rika frukter. Skalder som Ibn Abdun och Ibn Saidun uppehöllo
konstpoesiens traditioner, och under förra hälften af det 12:te århundradet införde
Ibn Kusman i litteraturen nya former, hemtade ur den folkliga diktningens rika
skattkammare och utmärkta af en i samklang därmed stående dialektisk färgning.
Historieskrifning, naturvetenskaper och filosofi stodo äfven fortfarande i full blomstring.
Kirurgen Abu ’1-Käsim och den aristoteliske filosofen Ibn Bäddja gällde äfven i det
kristna Västerlandet som auktoriteter. En egendomlig företeelse inom denna civilisa-
tion utgör judarnes lifliga deltagande i kulturarbetet. Inom politiken hade de
redan under Omajjaderna spelat en framstående roll. Abd er-rahmän III hade gjort
sin judiske läkare, Kisdai ben Schaprut, till finansminister.’ Samuel ha-Levi stod
under 40 ar i emirens af Granada tjenst som visir och åtnjöt tillika sådant anseende
bland sina trosförvanter, att de jämte furstetiteln nagid öfverlemnade åt honom
högsta ledningen af alla sina angelägenheter. Denne politiker sträfvade äfven efter
skaldens lagrar, hvilka likväl med större rätt tillföllo hans vän, den filosofiskt bildade
Salomo ibn Gabirol.
I nordvästra Afrika, hvars olika småstater hittills varit påverkade dels från Spanien
och dels från’Algeriet, förbereddes emellertid en rörelse, som för en längre tid skulle
taga ledningen i hela det islamska områdets västra del. Saharas berbiska befolk-
ning bekände sig alltsedan det 9:de århundradet till islam, men deras religiösa kun-
skap stod fortfarande på en mycket låg ståndpunkt. Den officiella islams politiska
författning tilltalade icke de demokratiskt sinnade berberna. Nästan från första
början möta vi på afrikanskt område upproriska rörelser, som den muhammedanska
historieskrifningen vanligen sätter i samband med karidjiternas propaganda, men som
i själfva verket icke torde vara något annat an uttryck för den berbiska folkandens
reaktion mot den påtvingade nya religionen. I religiösa frågor höllo berberna nästan
ännu segare fast vid de inhemska traditionerna. I själfva verket har islam ingen-
städes helt kunnat undgå inflytandet från de äldre folkreligioner den utträngt. I
Persien satte den iraniska anden sin särskilda prägel på den i schiitismen. Till och
med i Egypten och Syrien, där kristendomen redan hade beredt jordmånen, lefde
rester af den gamla hedniska folktron kvar i helgondyrkan och i många festriter.
I Nordafrika finnas an i dag stammar, som blott till namnet bekänna sig till islam,
men som till sin tro och sina seder helt förblifvit trogna sina fäders religion. Hos
baragwatasekten, som framträdde under första fjärdedelen af det 2:dra århundradet
efter Hedjra, återfinna vi ännu den från romerska inskrifter i Nordafrika kände mau-
riske guden Bacach i Allahs ställe (sa Goldziher). Hvarje predikare, som vädjade
till berbernas nationalkänsla och uppmanade dem till motstånd mot de härskande
myndigheterna, kunde räkna på villiga öron och stort tillopp af likasinnade.
Omkring ar 1036 hade nu en höfding af Lemtunastammen, som uppslagit sina tält
långt hed i söder ända ned mot Senegal, gjort vallfärden till Mekka och därvid blifvit
öfvertygad om att hans landsmäns tro absolut behöfde reformeras. På hemvägen lyc-
kades han i Sidjilmäsa intressera för sin sak den lärde teologen Abdallah ibn Jasin
el-Gusuli, sa att denne följde med honom för att hos hans folk som lärare verka
för den rätta tron. Sedan han till en början vunnit föga anhang bland dem, drog
han sig jämte några tillgifna lärjungar tillbaka till en ö i Senegal och grundade där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
