Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Främre Asien under korstågen och Mamlukernas framträdande i Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
’C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS! UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
Hans utrikespolitik var uteslutande inriktad på att fördrifva frankerna. För att
nå detta mål drog han sig icke för, sa ifrig muhammedan han var, att inga förbund
med den kristne konungen af Mindre Armenien. Ett betydande steg framåt i afsedd
riktning tog han ar 1154, då han afhände den siste obetydlige togteginidiske härskaren
af Damaskus hans rike.
Förtjensten att hafva eröfrat Damaskus tillkom i första rummet Nur ed-Dins emir,
Ejjub, en kurd, som jämte sin broder Schlrkuh trädt i tjenst redan hos Sengi. Schlrkuh
satte kronan på sin broders verk,
när han ar 1169 tvang jlen ’ siste
Fätimiden i Egypten, Adid, att
med titeln el-Mansur öfverlemna åt
honom härens och förvaltningens
ledning. Redan samma ar dog han
och efterträddes af sin brorson, Ejjubs
son Jusuf, under hedersnamnet el-
Melik en-Näsir eller Saläh ed-Din
(Saladin). Denne sköt ar 1171 helt
och hållet åt sidan den siste Fätimi-
den, som afled kort därpå. Sedan
han försiktigtvis först kallat till sig
sin far Ejjub och sina öfriga släk-
tingar, började han sedan sa små-
ningom söka befria sig från sin öf-
verherre Nur ed-Dins inflytande. Då
han icke lemnade det af honom
äskade understödet till eröfringen
af korsfararnes borgar mellan Da-
maskus och Egypten, rustade sig
denne till krig mot sin olydige va-
sall. Men innan han ännu var fär-
dig att rycka ut i fält mot honom,
dog han den 15 maj 1174.
Egypten var emellertid, särskildt
i betraktande af dess nära grann-
skap till den hotande korsfararsta-
ten, ingen säker besittning, sa länge
det icke var förenadt med Syrien.
Nur ed-Dins unge son Ismall el-
Melik es-Sälih lät sig snart förmås
af sina emirer att flytta sitt residens
från Damaskus till Aleppo. Strax
hotade korsfararne den öfvergifna
staden, men Saläh ed-Din förekom
dem och kunde utan strid besätta
staden ar 1174. Nur ed-Dins son
erhöll visserligen förstärkning af Seif
ed-Din, Mosuls härskare, men äfven
deras förenade trupper voro icke vuxna egypterna utan blefvo två gånger slagna.
Saläh ed-Din, som under tiden antagit sultantiteln, nöjde sig dock i Nordsyrien tills
vidare med Hårnät och lät Aleppo ännu sa länge behålla sin själfständighet, då han
först måste taga itu med assasinerna. I Syrien hade dessa sedan 1169 i spetsen för
sig en ny stormästare, Raschld ed-Din Sinän, sorn redan två gånger efter Saläh ed-
Dlns inbrott i Syrien utsändt mördare mot honom. Han vände sig därför 1176 mot
deras hufvudfästning Masjaf men slöt snart, då han icke kunde intaga den, fred med
dem, hvilken också ärligt hölls till hans död.
Sedan Saläh ed-Din genom strider med korsfararne och med den seldjukiske
sultanen af Ikonium, som hotade hans besittningar i norra Syrien, betryggat sin
Panof-ama öfver det medeltida Jerusalem.
Miniatyr ur Bertrandon de la Broquiéres resebeskrifning.
Originalet i Bibliothéque National e i Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
