Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Turkar och mongoler. Kalifatets slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekanta turkiska kanerna under det åttonde århundradet förevigat sina bedrifter. Bland
de rester af den manicheiska litteraturen, som den tyska centralasiatiska expeditionen
har upptäckt i Turfan vid den södra Tien-chan-floden finnas några stycken i tur-
kisk öfversättning, skrifna med en likaledes från syriskan härledd skrift, en före-
gångare till den uiguriska. Det äldsta, ännu bevarade litterära minnesmärke, som
föreligger i uigurisk skrift och på östturkiskt språk från dessa folk, ar den s. k.
Kudätku-bilik af ar 1068, en efterbildning af en kinesisk lärobok i lefnadsvishet.
Under islams inflytande, som snart gjorde sig starkare gällande an det kinesiska,
öfversattes sedan en del muhammedanska folkböcker, en beskrifning öfver profetens
himmelsfärd samt hvarjehanda helgonlegender, på detta sprak, och den uiguriska
skriften undanträngdes sa småningom af den arabiska. Den vidare utvecklingen af
den östturkiska litteraturen under persiskt inflytande under Timur och hans efter-
trädare tillhör först nästa period.
Under mongolernas härjningar fann den persiska litteraturen en tillflyktsort i
landets södra del, där Selgaridernas dynasti höll sig kvar ända till 1287. Här diktade
Saadi från 1256 till 1291 i sin fädernestad Schiräs, där han efter ett oroligt vand-
ringslif hade slagit sig ned, sina bägge förnämsta moraliserande verk. Af dessa ar
Gulistän, »Rosengården», skrifven på en blandning af både vers och prosa och
Hostan, »Lustgården», endast på vers. Den förra, som sedan 1654 genom Adam
Olearis vunnit burskap äfven i Tyskland, har såsom ett klassiskt uttryck för ett
karakteristiskt nationaldag, »böjelsen för bigotteri och pratsjuka», blifvit kär för
hvarje perser. I det seldjukiska riket i Mindre Asien lefde och verkade persernas
störste mystiker, Djeläl ed-din Rumi, död 1273, hvars världsfrånvända, till person-
lighetens * upplösning i det panteistiskt fattade gudomsväsendet syftande diktning af
hans lärjungar, den vidt utbredda och inflytelserika Maulewi-orden, likställes med
koranen. I Schiräs,där
underllkanrikets upp-
lösningstid en viss
Abu Ishäk Entju, en
ättling af en ståthål-
lare, regerade, tills han
störtades af Musaffe-
riderna, uppehöll sig
vid de sistnämnda
härskarnes hof un-
der den mest bety-
dande representanten
for ätten, schack
Schudja, den beröm-
daste af alla persiska
lyriker, Häfis (död
1388). Hans sånger
prisa naturens skön-
het, särskildt den
nyss uppvaknade vå-
rens, tolka näkter-
galens längtansfulla
sång, ungdomens och
vinets fröjder och
framför allt den i Ori-
enten sedan gammalt
vida utbredda ho-
mosexuella kärleken.
Med sitt hån och för-
akt för fromma åt-
börder och allt slags
hyckleri vittna de
onekligen därjämte
om en vidsynt och
frigjord ande, som
under sitt hemlands
sorgliga förhållanden
lärt att förakta
värden i tillvaron och
nu i njutningen alle-
na söker ersättning
för dem. Då man i
hans genomgående
rent världsligt me-
nade sånger senare
inlade en mystisk un-
derförstådd mening
- liksom den kristna
kyrkan på motsva-
rande sätt tolkade den
högst sinnliga
Visan - fann denne
fine bespottare
estetiker beundrare
äfven i fromma
sär. Hans sångqr haf-
va också tack
sin fulländade form
gällt såsom
uppnådda mönster för
alla senare persiska
såväl som turkiska
diktare.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
