Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Det osmanska rikets uppkomst och dess utvidgning intill Suleimān I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
skildt af Kaffa på Krim. Här råkade de emellertid i oenighet med tatarhöfdingarne,
och då deras kan Mengli Giräi ställde sig på genuesernas sida, kallade dessa ar 1474
osmanerna till hjälp. Muhammed skickade genast sin flotta, och den 6 juni måste
Kaffa gifva sig. Den genuesiska kolonien tillintetgjordes för alltid, och dess invånare
öfverflyttades till Stambul, såvida de ej blefvo slafvar. Tatarerna åter måste taga
sitt område i län af sultanen.
Nu voro johannit erna på Rhodos den enda makt i arkipelagen, som ännu icke
underkastat sig det osmanska herraväldet. Sedan ar 1480 ett angrepp på deras
starkt befästade ö misslyckats, företog Muhammed följande ar ett andra fälttåg mot
dem. Men härunder dog han i sitt lager i Gebisi i Mindre Asien den 3 maj 1481,
52 ar gammal. Muhammed hade varit den mest typiske representanten för de gamla
osmanerna med alla deras fel och förtjenster. Hans oböjliga och outtröttligt efter
nya mål sträfvande handlingskraft var förenad med en grymhet, som till och med
vida öfversteg den i det fallet ingalunda kräsna samtidens mått. Man måste gå
tillbaka till de assyriska storkonungarne för att finna motstycken till hans behand-
ling af krigsfångarne, sonj han t. ex. med förkärlek lät söndersåga lefvande. Men
samme man, som i krigstid föröfvade sa oerhörda grymheter, att till och med hans
underlydande stundom vägrade att låna sig åt hans afsikter, förenade hos sig den
dåtida kulturens hela andliga bildning. Sin kärlek till den islamska vetenskapen
och poesien bevisade han icke blott genom att ekonomiskt understödja dess repre-
sentanter, utan han tyckte om att själf göra poetiska försök och lyckades äfven att
åstadkomma en och annan lyckad vers, som stannat i eftervärldens minne. Visser-
ligen ror sig hans diktning, såsom alla hans landsmäns, i de persiska förebildernas
fasta banor, och äfven dess tankeinnehåll går icke utöfver den från Häfis bekanta
trånga kretsen af en till hälften mystisk och till hälften sinnlig kärlekslek. Men samme
man hade äfven förståelse för ett föraktadt räja-folks konstnärliga förflutna och lat,
då han sommaren 1458 ordnade de grekiska förhållandena, hänryckt som han.var
af de ännu bevarade storartade minnesmärkena från den klassiska forntiden, staden
Athen behålla sin själfstyrelse.
Efter Muhammeds död drabbades hans rike åter af brödrakrigets förbannelse.
Han själf tycks hafva tillämnat tronen åt sin yngre son Djem; i hvarje fall sökte stor-
visiren först upphöja honom, i det han tills vidare hemlighöll sultanens död. Hans
planer genomskådades emellertid af janitscharerna. De stormade slottet i Skutari,
mördade storvisiren och plundrade i ohejdadt raseri judarnes och de främmande
köpmännens hus. Då därpå den äldre prinsen Bajasid den 20 maj höll sitt intåg i
Skutari, måste han icke blott förlåta dem deras öfverilade tilltag utan äfven bevilja
dem en förhöjning af solden, hvilken från och med denna tid utkräfdes som en
stående afgift vid hvarje tronskifte.
Djem hade emellertid blifvit erkänd som sultan i Brussa och föreslog sin broder,
att riket skulle delas i en europeisk och en asiatisk hälft. Härtill samtyckte icke
Bajasid utan angrep honom i Asien och slog honom den 20 juni vid Jeni-schehr.
Djem flydde till Egypten till Mamluksultanen Käit-bäi och sedan till johanniterna på
Rhodos i hopp att kunna sluta förbund med dem och de västerländska makterna
mot sin broder. Men riddarne slöto strax därpå en fördelaktig fred med Bajasid,
åtogo sig mot en årlig betalning Djems bevakning och inspärrade honom på ett slott
i södra Frankrike. Ar 1488 utlemnade de honom åt påfven Innocentius VIII, och
dennes efterträdare Alexander VI måste i sin tur afstå honom åt den franske konungen
Karl VIII, som vid årsskiftet 1494-1495 belägrade påfven i Rom. Dessförinnan hade
han likväl på Bajasids föranstaltande gifvit pretendenten gift, af hvars verkningar
Djem dog i Neapel den 24 februari 1495.
Att Europas makter sa länge hade en sådan borgen i sin hand, torde väl hafva
medverkat till Bajasids fredliga politik, men den berodde äfven på hans egna böjelser.
I likhet med sin broder hade han ärft sin faders poetiska begåfning, och hans grubb-
lande sinne fann äfven behag i vetenskapliga studier. Sina regentplikter sökte han
fylla hufvudsakligen genom att uppföra allmännyttiga och präktiga byggnader. Ge-
nom grekiska och bulgariska byggmästare lät han fullborda det redan af hans för-
fäder öfverallt i riket påbörjade nätet af vägar och broar, som visserligen närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
